Klockan är snart 22.30 och jag har fortfarande inte satt mig på bussen hem från jobbet. Behöver jag ens säga att jag är sjukt hypad och samtidigt hyfsat sömnig. Min kropp vill inget annat än att krypa ned i sängen och sussa länge, men inuti mitt huvud surrar 1000 tankar i en fasansfull hastighet. Varje gång jag blundar försöker min utbrända hjärna hitta nya lösningar på diverse världsproblem. Jag hinner inte ens anstränga mig för att slappna av innan samma hjärna skickar ut en massa impulser till muskler runt om i kroppen om att vrida och vända på sig. Myrkrypningarna i benen tilltar ju längre tid jag är vaken och börjar nu bli nästan outhärdliga.

Kvällsdosen har precis börjat kicka in. Vågar inte ta min nattmedicin då jag är osäker på om jag vaknar när det är dags att gå av. Har i alla fall ordnat skjuts hem. Jobbet skulle lätt betala taxi åt mig, men jag har inte pengar att lägga ut. Livet som fattig reklamare i en värld full av jetsettare börjar tära på mig. Mina hypomaniska försök att låtsas att pengarna är överflödiga har också gjort sitt vill jag lova. Jag är så himla trött på det här.

En av låt av Nick Cave and the Bad seeds, som handlar om att döden inte är slutet, påverkade mig lite väl mycket förut. “Death is not the end” är en riktigt vacker låt med en fruktansvärt obskyr text. HÄR FINNS DEN!

Nu skall jag sova. Är hemskt trött. Ledsen för att det inte blev någon bild. Min vanliga dator är på lagning och ersättaren saknar både webcam och förmågan att läsa DVD-Dual Layer…. Whoopie Ho.

..detta barn! Man skall INTE under några som helst omständigheter trycka i sig seroquel på morgonen om det är mycket att göra på jobbet. Tog den av misstag och satt stirrandes ut i tomma intet fram till lunch. Kunde knappt hålla ögonen öppna! Tänkte nästan kasta in handduken där ett tag. Tryckte i mig Redbull och kaffe om vartannat, men kicken uteblev. Helt. Den har inte kommit ännu, men med min tur hinner det smyga sig på lagom till läggdags. Ödets ironi.

Väntar på tåget hem. Är trött och fortfarande håglös. Ska försöka hinna pyssla lite, såvida inte A stannar hela kvällen. Får skicka hem dem i sådanafall. Det räcker med en nattgäst. (Sambons ena dotter.) Själviskt nog kände jag inte för att dela med med av honom just nu. Har ont i hela själen och ingenting verkar kunna döva det. Hans närhet och varma händer helar mig.

Den håriga hjälten består av en helt fab Cane Corso. Pulingen ska bli min assistanshund och i augusti påbörjar vi träningen för det.

Nu har han varit sådär underbart kelig ett tag, vilket jag verkligen inte tackar nej till. Jag har haft sanslöst mycket ångest några dagar. Troligen beror det på lite medicinslarv, men också säkerligen min ökade arbetsbelastning och stressen över att jag förmodligen måste tänka ut en annan sysselsättning framöver om de inte kan hjälpa mig på min arbetsplats.

… …

Kommit hem från ett uppfriskande besök hos vår uppfödare. Corsohealing på hög nivå. Troligen ska vi åka på vår första inofficiella utställning på fredag. Spännande!

Har väl mer eller mindre insett att jag kanske måste börja fundera över att skola om mig eller åtminstonde söka mig till en annan bransch. En bransch som är mer vänlig mot mitt psyke. Jag håller inte. Jag är inbokad för överid imorgon. Med tanke på vilka jag har att göra med får jag ta med mig övernattningskit… Det känns inte bra alls. Har sån jävla ångest. Måste spara mina atarax för att kunna ta mig igenom de arbetsdagar som är kvar, så det är bara till att kvida och vrida sig igenom en natt till.

Hjälp mig, hjälp mig komma på arbetsplatser som tar emot en bipolär tjej och hennes assistanshund!

Sommaresn största kväll. I alla fall för mig som är hobbyhäxa.. Ska passa på att gräva ned några av mina kristaller och fylla dem med energi, eller åtminstonde lägga dem så att de kan dra åt sig lite månljus. Med min tur kommer det vara mulet hela dygnet… Så. Placerade i en saltvattenskål på mitt chakramålade balkongbord, med ett ljus och två rökelsepinnar ståendes på ett glas med små runor målade på. Det borde göra susen…

Kväller skall spenderas på ett poolparty. Gotharen och självskadaren i mig kommer definitivt inte att ta av sig några kläder för folk som bara är bekanta och helt okända. Jag och hunden. Mitt vin och mina ev, lugnande. Ja, och så knotten såklart.. här är man aldrig riktigt ensam.

ha det så trevlig ni andra. Passa på att suga åt er all kraft i kan som kära Moder Jord delar ut inatt..

…och ned som en pannkaka. Jag lyckas ju i enlighet med min diagnos (Bipolär Typ II)
oftast bara ta mig till Hypomani. Tack gode gud för det. Det räcker med de krascharna jag får efter de halveuforiska veckorna som jag svävat omkring, glatt oventades om den stundande avgrunden. Ju högre upp jag tagit mig, eller ju längre tid jag varit där uppe, desto värre blir det svarta hålet. De står alltid i proportion till varandra.

Just nu är det så mycket småsaker som inte stämmer i min tillvaro. Jag orkar inte riktigt med tempot på arbetet just nu. Det är planerad övertid flera dagar i veckan, vilket ger mig migrän. Jag känner på mig att de vill att jag går hemma ett tag, men jag tänker hålla ut till semestern. Känns allting lika jävligt i höst får jag ta den diskutionen med läkaren jag fått remiss till. Ja, det är också en anledning till att jag drar mig för hela sjukskrivningskarusellen. Jag har fallit mellan stolarna nu. Om allting går som jag tyvärr anar kommer jag tillbringa min sommar i psykisk misär. Det känns inte hoppfullt nu. Jag vågar inte ens fantisera om hur det hade sett ut utan alla tabletter.

Goda nyheter på rehabhund-fronten. Vi ska på utbildning i början på augusti och har skickat in jyckens mått för att få ett täcke uppsytt åt honom. De på SAH skall även göra ett försök att få tillstånd för honom att följa med mig till jobbet. Vi får väll se. Jag borde kunna styrka det med ngn form av intyg från vården också om det behövs. Nu ska jag försöka ge mig på att klippa mitt hår, ser för jäkligt ut. Skall ju trots allt ut bland folk imorgon, så det kommer att laddas med atarax och en massa vin.

Ja. Ett omtvistat ämne. Jag tänker inte på något sätt delge tips eller för den dele uppmuntran, men det är ändock en fråga som måste tas upp. Självskadebeteende är något som är fruktansvärt tabu, fortfarande. Det är helt OK (i jämförelse) med tablettmissbruk för att lindra sin ångest. Jag tänkte (Eller ja, efter min kvällsdos seroquel kan man inte kalla det tänka.. ) delge min, kanske något, vridna syn på det hela.

För mig har skärandet varit den ultimata ångestdödaren. Det har inte handlat om mängd eller skadeverkan, snarare bara att se livsessensen, det som gör att vi faktiskt lever och att känna smärtan utifrån. En smärta utifrån som faktiskt klarar av att döva den inombords. Tyvärr efterlämnar det sig en massa påminnande ärr. En del skäms för dem, jag är en av dem. Andra försöker se skönheten i det hela och ser dem som tecken på styrka och vilja. Viljan att fortsätta och att ta sig framåt. Detta tycker jag är en väldigt vacker symbolik. De värsta jag jag åsamkade mig ligger nu halvt om halvt dolda under en fantastisk tatuering. En jättelik fågel Fenix. Det är den symboliken jag försöker ladda mina ärr med. Förmågan att resa sig ur askan och börja om på nytt. Att känslor är värdefulla…

Natti.

Tävling pågår nu hos Catwalkqueen där man kan vinna en av dessa underfundiga filurer..

Var med du också, gå in HÄR!

Jag är medlem i ett fantastiskt forum för människor med bipolärt syndrom. En oas för en vetgirig och nyfiken individ som mig som dessutom är hyfsat nydiagnostiserad. Vi utbyter tips, råd, erfarenheter, frågeställningar och allt man kan tänka sig som rör bipolär sjukdom. Fridfullt kan man tycka. Ja, det är det för det mesta också. Ibland dyker det dock upp små orosmoln på den annars så klara himmelen. Dessa har haft olika utseende, men den senaste är en individ som vad jag personligen förstått är anhörig till en annan utav medlemmarna på forumet. Denne har redan innan hennes registrering gjort sig känd genom utsagor av den bipolära individen. Rörigt blev det, ursäktar för det. Skall försöka ta mig till min egentliga tanke..

Den anhörige har postat en massa inlägg om hur man genom kost och motionsformer kan påverka sin situation, länkat till en massa olika forskningsrelaterade sidor där man högdraget travar på att möjligheten att bli frisk finns. Ett enda fel med detta, bipolär sjukdom är kronisk. Ja, man kan påverka sin situation med rätt kost och motion, men det är föga troligt att jag slipper mina depressiva skov om jag utesluter exempelvis gluten ur min kost.

Det som oroar mig mest är de som befinner sig i “fel läge” och läser detta, och i värsta fall triggar igång ev. manier eller så. Sådana saker måste man alltid ha i åtanke. Minsta lilla påfrestning vid fel tillfälle kan bli droppen som får bägaren att rinna över.

Så det jag egentligen vill ha sagt med ovanstående text som exempel är att när man tar sig an nya projekt, startar sitt “nya sunda liv” på söndag kväll eller så, ha i åtanke att det kan dra ivög och få oanade konsekvenser. Babysteps. Två steg framåt och räkna med att behöva ta ett tillbaka. Det är lite så i alla fall jag fungerar nu. Tar jag mig vatten över huvudet så vet jag att jag landar hårt.

Exempelvis planerar jag aldrig mer än en vecka i sänder. Viktiga saker skrivs upp i kalendern, men jag kikar aldrig mer än en vecka framåt i taget. Allt annat känns överväldigande. Med dessa ord önskar jag er god natt.

Eder Bi2Diary.

Att dra på sig en gladmask, det har nog de flesta med en psykisk åkomma gjort någon gång för att överleva. För det är lite så de fungerar, kliver in som oväntade överlevnadsinstinkter när man trodde att allt i den vägen lämnat en sedan länge. Människor i min närhet förvånas gång på gång över det faktum att jag faktiskt mår dåligt. “Men du som ser så pigg/glad/harmonisk/fräsch ut” Jo, tacka fasen för det, sminkar mig en halvtimma varje dag för att sudda bort alla spår av kvarbliven neuroleptika, ångest och gråt. Gud bevare om de mörka ringarna skulle lysa igenom som en påminnelse över att jag egentligen borde tagit min zolpiderm och inte litat till naturen…

Man kan med god utgång skapa sin egen mask efter behov. Jag vet att min mask ändrar sig lite efter årstid, humör, och sällskap.. En del människor, såsom nära vänner etc, kanske man kan släppa lite på masken och slappna av en aning. Inte undra på att man går omkring och är trött hela tiden, att spela teater dygnet runt tar tillslut ut sin rätt..

Vaknade av den där svarta smetiga känslan i bröstkorgen. Hunden och jag låg nos mot nos, snosade på varandra och jag fick lov att gosa med den där lilla fläcken på undersidan av örat som är så mjuk. Det nattsvarta blev genast lite ljusare. Frukost, tvagning och rastning av jycken. Väckte sambon, hans bror och flickvän. Sambons son skulle komma på besök, jag började packa min väska för ett teaterbesök. Sonen anlände, uttryckte sitt hat mot min “bebis” medan jag pedagogiskt försökte förklara att om man petar på en hund med en pinne så kommer den garanterat att hugga efter den. Samt, springer man skrikande, med händerna viftande över huvudet så kommer hunden att jaga en, och hoppa… *suck* Jag insåg att mitt tålamod var på upphällningen, så jag drog ut sambon i köket, sade åt honom att han fasiken får lära ungen att handskas med hunden snarare än att han försöker få hunden att vara lugn kring ungen. Barnet har garanterat en härlig bokstavskombination. Mamman förnekar det men alla andra ser ju tecknen..  Synd att han inte kommer att få den hjälp han behöver i skolan från start bara.

Hur som haver, jag packade klart, pussade jycken och sambon hejdå och tog bilen och drog iväg. Teaern började 17, jag åkte vid 13. 40 min bilväg..  Åkte vägen om en drive through, åkte dit, parkerade en bit i från, lade mig i baksätet för att sova lite. Sover dåligt med ångest i omlopp. Att köra bil är en utav de ventilerna jag har. Det är stört skönt, hinna tänka klart, se lösningar och bara vara. Alldeles själv, med rutorna nervevade och med stereon på alldeles för högt… Frihet.

Teatern var fantastisk, ska vara med i ensamblen nästa år, så det var roligt att se den innan. Åkte hem, hämtade jycken som fått följa med sambon till en gemensam vän. Vi hängde kvar någon timme innan vi tog bilen hem. Nu sitter jag här och funderar på att dra i mig antingen en vinare eller två redbull. Att sova nu känns avlägset. Att bli full hade varit fantastiskt. Att kombinera det med annat ännu hellre.. Men fan. Det är en dag imorgon, och jag har lovat att köra bil till mina föräldrar. Med annat och alkohol tillsammans är jag berusad till måndag kväll. Så funkar min kropp med alla kemikalier i omlopp. Njurar och lever har nog redan innan…