You are currently browsing the monthly archive for mars 2008.
Shit pommes. Är så himla trött.. Förra veckans hypo gjorde sig påmind under natten lör-sön.. Jag somnade halv elva på lördagskvällen och vaknade halv fyra på eftermiddagen dagen efter. Lite att ta igen måhända.. Brände större delen av det som var kvar av våra ”fickpengar” samt lite av matkassaen med motiveringen ”Det är jag värd”. Kommer alltså inte att kunna betala Mamma något denna månaden. Vi får se. Trött på mig själv och mina föruspådda beteenden. Lever jag efter en schablon av hur en bipolär är eller bara är jag?
Jag vet inte längre. Kanske beror det på att tabletterna dövar såpass mycket att jag får andrum att tänka. Vi får väll se. Kvällen på festen med mannen som än en gång fick mig att tvivla på mig själv och min monogami fastställde bara det jag så innerligt hoppades på. Det var bara en tillfällig förvirring.. Visst, det pirrade till lite, men det gör det med rätt måna människor om jag ska vara ärlig. Får se hur det går på torsdag…
Klart att du också vill ge ditt hår lite näring efter vintern..
Gå till Maritas blogg om hår, frisörer och allt däremellan.
Idag kom det pessimistiskt väntade beskedet. Det blir ingen resa för mig med jobbet i sommar. Klart att det är för bra för att vara sant.. Sånt händer inte mig. Och det gör det ju inte heller… Tydligen ligger vi bakom i budgeten så alla små och stora besparingar som är möjliga måste göras. Inte det att jag inte förstår, men för en sån som jag är sånna här saker så jobbiga. Saker man ser fram emot som bara tas ifrån en blir bara 1000 gånger större. Jag är skitbesviken, inget snack om saken. Vill komma hem, krypa ned i soffan under täcket och somna med hunden i knät. Sambon ska väll ändå bara lägga patient eller spela poker. Rövdåligt. Och snöstorm är det också…
Allt jag skriver här tenderar att bli mörkt och cyniskt. Jag är inte bara mörk och cynisk. Jag är glad ibland också… Eller rätt ofta in i mellan alla svarta stunder. Det är ju det som är så upplyftande med att vara bipolär.. Oj. cynisk igen… Just nu hänger varken jag eller min omgivning med i svängarna. Minsta lilla gör mig inte bara arg, utan asförbannad. Det enda som gör mig lugn och harmonisk förutom VB-medicinerna är hunden och pysslandet. Det har varit ganska lugnt på pysselfronten nu ett tag. Vid hypomani bor jag nästan i pysselhörnan, om jag ens tar mig hem från jobbet.. Just nu tvingar jag mig att läka mitt inre vid speciella tillfällen. Övrig tid spenderas i fosterställning i soffhörnet eller med hundens stora huvud i knät. Det sistnämnda är faktiskt rätt mysigt. Han tar ned mig när det är behövligt och slickar mina osynliga sår när jag själv inte orkar plåstra om dem. Fick ett ordentligt psykbryt på köksgolvet strax innan sambon, hans bror och några vänner skulle dra iväg på fest. Han hade kläckt ur sig några mindre väl valda ord strax innan jag och gav hono, ett par rejäla verbala slagdängor tillbaka. Inte fullt bråk eller gräl, men det tysta kriget bröt ut, strax efter bröt jag ihop. Behövde nog gråta. Kunde inte sluta när jag väl börjat. Vovven var förtvivlad och visste inte hur han skulle göra för att få det att sluta. Fick pratat klart med sambon så allt är väll ok antar jag. Jag blev sittandes i hallen med huvudet i knät när han gick, vovven satt kvar, framför mig med stora allvarliga ögon. Vi masade oss in i soffan, han satte sig bredvid mitt hörn, nästan väntandes. Jag satte mig intill och gav honom en sån där ”tack för att du finns” kram. Då lägger lillen sitt jättehuvud mot min hals och axel och bara myser tillbaka. Det är sådana tillfällen man förstår varifrån uttryck som ”människans bästa vän” kommit ifrån. Jag älskar knyttet mer än livet och troligen sambon också. Tragiskt? Vet inte. Vad jag vet är att det är han som får mig att gå runt just nu.
antar jag.. Helgen är så fullspäckad att jag får ont i magen redan innan helvetet brakat lös. Försöker hålla god min inför sambon, men hunden vet redan hur jag känner. Han har ägnat morgonen åt den beprövade metoden ”corsoterapi” Vilket går ut på att han kommer snosandes, lägger nosen i famnen på mig, känner in hur jag reagerar och bara fortsätter att låta mig mysa, lukta, känna, klappa och vara. Jag älskar den här hunden, han är bättre än bäst sådana här dagar. Känns bra att han får följa med överallt. Ska göra provisorisk frukost. Vi har 90:- att spendera hejvilt tills lönen kommer in…. Woohoo… Jag älskar vår dåliga ekonomi. Näe. Efter lite mat kanske jag kan vända något av allt det här till något positivt. Jag hoppas innnerligt iallafall…
..måndagar. Dessa helveteskval blir alltid fiaskon hur bra de än börjar. Denna måndag började med snökaos. Inställt tåg, grova förseningar i stadstrafiken, vilket självklart ledde till att jag missade bussen till Götet och jobbet. Bussen efter blev såklart sen den med.. Lunchlådan stod kvar hemma i frysen, så det blev proteinshake till mat idag. Mmm så gott. -not Skulle sova lite efter maten, men låg och tänkte på vilken pissig dag det var, hur mycket det skulle bli att göra på eftermiddagen och morgondagens fagnatiskta terapisession. Så enerverande. Fick i allafall komplimanger för min ögonskugga. Det är det lilla som förgyller vardagen…… Ja. Ganska pessimistisk och nere idag. Blev mött i dörren när jag kom hem av en superglad hund, som mitt i min begynnande migrän hittar favoriten ”pipis” och skall självklart ha med mig i leken. Bara att bita ihop. Han är min bebis, och bebisar får försöka att gå före psykiska besvär, hur tungt det än må vara. Pussarna han ger mig är i allafall ärliga, inte plikttrogna som sambons ibland tenderar att vara. Synd bara att han slickar på så mycket konstiga saker… Annars kanske jag hade kunnat uppskatta dem ännu mer.
Ja kort och gott. Den ljuva helgen lider mot sitt slut och ”dagsattbörjajobba”-ångesten har redan satt sina klor i mig. Det där med att faktiskt kunna komma till ro och somna är en omöjlighet. Därför loggade jag in här för att beskriva mina våndor i ord. Kanske stannar de här på skärmen och låter mitt inre få vila lite? Det är mina förhoppningar i allafall. Har haft en ljuvlig dag med hunden nere på strandpromenaden. Har försökt att inte blanda mina bloggar då jag vet att en del av läsarna till hundens blogg inte vet om mina mörkare sidor. Så har jag tänkt att det skall förbli. Men ni, som redan läser det här har inget ont av att få se ljuset i min tillvaro. Ja, förutom sambon såklart.. Men hunden med stort H är ändå det som får mig ur sängen de där tunga dagarna. Den som låter mig få kramas tills allt känns bättre, och den som somnar med sina sammetslena öron i mitt knä. I samband med att han flyttade in hos oss började min kurva att plana ut lite. Ok, ganska mycket… Framför allt har jag något verkligigt och viktigt att sträva för. Att hans tillvaro blir så bra som möjligt även de dagar jag helst av allt skulle vilja lägga mig ned och självdö. Han är bäst. Han förstår mig bäst. Det räcker att jag gråter på insidan så kommer han för att som slicka bort mina osynliga tårar. Sambon ser inte sånt. Honom måste man säga till att man behöver en kram eller så. Vovven kommer innan.. Han puffar igång mig när det behövs och lugnar ner mig när det är nödvändigt.
Jag har tidigare fascinerats över diabeteshundar som kommer med socker när deras matte eller husse faller i sin blodsockerkurva. Jag vet att en del har hundar som hjälper till vid ångest. Jag har helt enkelt välsignats med en bipolärvovve, som förutser mina kurvor och hjälper mig därefter… Och tack gode gud för det.
Ja just det, länken var det.. 
Här kommer … min hund.
trött. arg. besviken. ledsen. upprörd. glad. tacksam.
Att ha alla känslor i omlopp på samma gång för länge tär på en. Jag har varit JÄTTEGRINIG och skitjobbig de senaste dagarna. Vet inte hur jag ska få det att sluta bara. Ångrar fortfarande alla pinsamma sms. *suck* Idag, på Bodybalancen klev jag på min tumnagel mitt i en solhälsning. Fy fasiken vad ont det gjorde, självklart gick den av, mitt på nagelbädden och spratt iväg över parketten. Blod som skvätte, och en svärande galen jag mitt i alltihopa. Tur att deltagarna inte hade hunnit komma in ännu… Tog hem nagelbiten och hade tänkt limma på den igen ( Har acrylförstärkningar..) men nu, efter kvällens oplanerade förfest är den puts väck. Rumpa kort och gott. Så skönt att melodifestivalen äntligen är över. Så hypad! Ett jäkla mediajippo…
Dagen lider mot sitt slut och jag har åkt hem från jobbet och götet med en liten, liten klump i magen. Klumpen som jag skapade igår kväll. Det är lustigt att jag lyckas bygga upp sådan separationsångest från någon som egentligen inte står mig nära.. Jag har bara en stark önskan om att han faktiskt gjorde det. Jag betedde mig som en kärlekskrank fjortis imorse. Vilka kläder blir bra, vilken BH gör brösten snyggast, hur sminkar jag mig för att framhäva alla (enligt mig) fina drag.. osv osv. det tog 40 minuter idag för mig att lägga på mig ansiktet och sätta fast lösögonfransar. PÅ BUSSEN! Det blev fantastiskt fint, för en utekväll på typ Gretas… *suck* Jag gjorde det i allafall. Jag tog mod till mig och tvingade till mig en kram innan han gick hem. Tur att han var usel på det, annars hade jag nog inte fått någon sömn i natt heller.
Jag vaknade nämligen halv fyra imorse och kunde inte somna om. Bloggade omkring i en timme och vilade huvudet en stund innan jag tog mig en lååång varm dusch. Är helt slut nu. Men ändå orkar jag inte samla tankarna tillräckligt för att göra det jag egentligen borde. Blä. Lång dag, säkerligen en kort natt.
