Jag behöver kanske inte säga mer än så för att flertalet ska rynka på näsan och kanske rysa lite inombords. Själv låg jag i soffan och verkligen letade efter kroppsliga fel för att med lite godare samvete kunna stanna hemma. Jag hittade givetvis inget annat än det onda på insidan, som tillsammans med ångesten redan förtärde det fina vädret utanför. Nu sitter jag här, på jobbet, igen och laddar inför morgondagens gruppterapi. Jag kan kaskadkräkas över den, den irriterar mig mer än den frigör och helt ärligt, vem vill lyssna på en pinnsmal kvinnas kamp om att gå upp i vikt om man själv inte ens vill veta av sin egen kropp? Vill inte. Inte nu, inte imorgon, inte mer.