Ja kort och gott. Den ljuva helgen lider mot sitt slut och ”dagsattbörjajobba”-ångesten har redan satt sina klor i mig. Det där med att faktiskt kunna komma till ro och somna är en omöjlighet. Därför loggade jag in här för att beskriva mina våndor i ord. Kanske stannar de här på skärmen och låter mitt inre få vila lite? Det är mina förhoppningar i allafall. Har haft en ljuvlig dag med hunden nere på strandpromenaden. Har försökt att inte blanda mina bloggar då jag vet att en del av läsarna till hundens blogg inte vet om mina mörkare sidor. Så har jag tänkt att det skall förbli. Men ni, som redan läser det här har inget ont av att få se ljuset i min tillvaro. Ja, förutom sambon såklart.. Men hunden med stort H är ändå det som får mig ur sängen de där tunga dagarna. Den som låter mig få kramas tills allt känns bättre, och den som somnar med sina sammetslena öron i mitt knä. I samband med att han flyttade in hos oss började min kurva att plana ut lite. Ok, ganska mycket… Framför allt har jag något verkligigt och viktigt att sträva för. Att hans tillvaro blir så bra som möjligt även de dagar jag helst av allt skulle vilja lägga mig ned och självdö. Han är bäst. Han förstår mig bäst. Det räcker att jag gråter på insidan så kommer han för att som slicka bort mina osynliga tårar. Sambon ser inte sånt. Honom måste man säga till att man behöver en kram eller så. Vovven kommer innan.. Han puffar igång mig när det behövs och lugnar ner mig när det är nödvändigt.

Jag har tidigare fascinerats över diabeteshundar som kommer med socker när deras matte eller husse faller i sin blodsockerkurva. Jag vet att en del har hundar som hjälper till vid ångest. Jag har helt enkelt välsignats med en bipolärvovve, som förutser mina kurvor och hjälper mig därefter… Och tack gode gud för det.

Ja just det, länken var det..   Här kommer … min hund.