You are currently browsing the daily archive for april 24th, 2008.
Känslan av att bara vara, sväva bland tankar som annars känns för påtagliga, allt det och lite till infriar hon, Fru atarax. Hand i hand kommer hon med Herr Seroquel framåt kvällningen. Tröstande, lockande, manande. De lovar mig hela världen i min hand, och med ens jag låter dem blandas med vattenklunken jag har i munnen tror jag på dem. Bakom ryggen på mig hånskrattar de, hela vägen ned till magsäcken där de lägger sig som en liten ilande ond klump tills det där magiska händer. De absorberas, låter den där bomullslika känslan fylla både huvud och maggrop. Borta är den vassa taggtråden och de skärande elaka tungorna i mina öron. Det utlovade är här. Jag har världen i en liten ask. En liten ask märkt med en röd varningstriangel.
Min chef har fattat jobbiga beslut tillsammans med personalchefen. 3 vänner till mig måste gå, sedan tillkommer mindre viktiga men ack så trista saker. Förmåner som massage varannan vecka, fredagsluncher och afterwork försvinner. Jag förstår att man vill hålla huvudet kallt och rida ut en eventuell lågkonjunktur, bättre att vara proaktiv.
Vilket leder mig in på mina egna funderingar kring min sjukdom. Att hela tiden försöka ligga steget före och se om man måste justera medicindoser är också att handla proaktivt. Att lämna kreditkortet hemma strax efter löning är defenitivt att handla proaktivt. Det kanske är så vi ska vara.. Men hur orkar man liga steget före hela tiden, för det tar energi, det gör det. Kanske kan man redan nu se att man vinner på ett aktivt handlande i längden? Eller kanske är man som jag, tycker att planering är jobbigt och orkar inte se längre fram än på sin höjd, kommande helg. För mig har det alltid varit lika jobbigt att veta vad som skall ske som att leva i ovisshet. Kanske rimmar illa med tanke på mitt vanliga kontrollmani, men den brukar mer innefatta saker som räkningarna, vilka kläder som ligger vart och vad som skall ses på TV… Skitesamma faktiskt. Just nu inväntar även jag en lågkonjunktur. Några dagars hypo brukar få mig att falla hårt. Kanske kan jag få sväva ett litet tag till, vem vet.
