Min chef har fattat jobbiga beslut tillsammans med personalchefen. 3 vänner till mig måste gå, sedan tillkommer mindre viktiga men ack så trista saker. Förmåner som massage varannan vecka, fredagsluncher och afterwork försvinner. Jag förstår att man vill hålla huvudet kallt och rida ut en eventuell lågkonjunktur, bättre att vara proaktiv.

Vilket leder mig in på mina egna funderingar kring min sjukdom. Att hela tiden försöka ligga steget före och se om man måste justera medicindoser är också att handla proaktivt. Att lämna kreditkortet hemma strax efter löning är defenitivt att handla proaktivt. Det kanske är så vi ska vara.. Men hur orkar man liga steget före hela tiden, för det tar energi, det gör det. Kanske kan man redan nu se att man vinner på ett aktivt handlande i längden? Eller kanske är man som jag, tycker att planering är jobbigt och orkar inte se längre fram än på sin höjd, kommande helg. För mig har det alltid varit lika jobbigt att veta vad som skall ske som att leva i ovisshet. Kanske rimmar illa med tanke på mitt vanliga kontrollmani, men den brukar mer innefatta saker som räkningarna, vilka kläder som ligger vart och vad som skall ses på TV…  Skitesamma faktiskt. Just nu inväntar även jag en lågkonjunktur. Några dagars hypo brukar få mig att falla hårt. Kanske kan jag få sväva ett litet tag till, vem vet.