Känslan av att bara vara, sväva bland tankar som annars känns för påtagliga, allt det och lite till infriar hon, Fru atarax. Hand i hand kommer hon med Herr Seroquel framåt kvällningen. Tröstande, lockande, manande. De lovar mig hela världen i min hand, och med ens jag låter dem blandas med vattenklunken jag har i munnen tror jag på dem. Bakom ryggen på mig hånskrattar de, hela vägen ned till magsäcken där de lägger sig som en liten ilande ond klump tills det där magiska händer. De absorberas, låter den där bomullslika känslan fylla både huvud och maggrop. Borta är den vassa taggtråden och de skärande elaka tungorna i mina öron. Det utlovade är här. Jag har världen i en liten ask. En liten ask märkt med en röd varningstriangel.