Har vi inte alla en sådan som man häver på sig vid behov? Jag har massor av dem, jätteglad, lagom glad, mediokert glad, glättig, lycklig, ja, You name it. Jag utvecklade mertalet av dem under min tid på Prozac då de verkligen tog bort hela mitt känslospel. För att slippa kommentarer som , ”du verkar så ledsen” eller ”Zombie” skapade jag helt enkelt ansikten för vanligt förekommande känslor som sedan övades in hemma några gånger innan jag provade dem bland folk. Mycket effektivt må jag säga. Jag använder dem än idag, kanske inte lika frekvent, men de dagar allting bara är så uäck kan jag ändå låtsas som det regnar på ett mycket övertygande sätt.

Frågan är bara hur mycket man lurar sig själv.. Hur hittar man de där äkta känslorna igen? När vågar man plocka av sig sin mask och känna på riktigt?