Kul.

fick ett mail från personalchefen idag om att han ville prata med mig. Yikes.. De har nämligen sagt upp 3 personer.. så hjärtklappning, andningsproblem osv. Ja, ett ordentligt ångestanfall. Timmen gick, och det var ”efter lunch”, jag tog mod till mig och gick för att hämta honom. Under samtalet kommer det fram att mina kollegor tycker att kvalitén på mina jobb har gått ned och att det sker för mycket slarvfel från min sida. kul. Han gör i allafall en fin övergång och frågar mig hur jag mår, för där är vi överens, att om jag mår dåligt så speglas det självklart i mitt arbete. Jag sa som det är, visst, jag har mått så pyton, men det är så himla mycket bättre nu. Han undrade sedan om jag verkligen orkade vara på jobbet, och hur jag egentligen kände för en ev. timeout.. Jag förklarade då att jobbet är den fasta tillvaro och rutin som jag behöver för att få dagarna att fungera. Att jag trivs med att arbeta och göra saker, även om jag har en usel dag. Så… jag ska helt enkelt försöka höja mig, orka fråga kollegor igen om tips och råd osv. Jag ska inte sticka under stolen med att jag blev jätteledsen av att höra att de tycker att jag har blivit sämre, när jag i själva verket kanske hade behövt en push i rätt riktning. Men innerst inne vet jag med mig att det har varit precis som de säger. När jag blir inåtvänd blir det svårare för mig att fråga om hjälp. Jag vill ju trots allt någon gång känna att jag utvecklas och ”klarar mig själv”…

blä. Otrevlig sambo dessutom. Sitter och väntar på att han ska be om ursäkt för sitt snäseri. Somnade på soffan och nu när jag vaknade är han inte hemma. Skoj.