You are currently browsing the daily archive for juni 10th, 2008.
Nu kanske ni undrar varför jag har en Queertek-länk hos mig.. Jag är inte bara bipolär. Jag är även bi6uell. En massa bippande helt enkelt.. *fniss* Ännu ett nytt ord! Produktivitet minsann..
Folk har sett ned på den benämningen också i många år. Jag är kort och gott en wannabe-flata med den nya inne-diagnosen.. Känn på den. Allmänheten vet ju inte vad det är för skillnad på 1:orna och 2:orna. Jag är en 1:a men har inte varit fullt manisk på något år. Har snabba cykler och hamnar tyvärr ofta i mixed states. Ordbajs.
Men hey, det är min blogg och jag kan ordbajsa huur mycket jag vill. 
Reflektioner över livet i allmänhet är något som kommer över mig från tid till tid. Jag har blivit medveten på ett annat vis om människor och hur vi fungerar sedan min far gick bort. Tänker inte sitta här och lipa över det, har ägnat så många timmar i terapi åt just detta och att gråta får honom inte tillbaka. Däremot har jag kommit till ett stadie där jag snarare är tacksam för allt som har hänt mig under mitt liv hittills. Att ha en sjuk far och förlora honom har gjort mig till en väldigt empatisk människa som har ett stort behov av att hjälpa andra. Ibland far det iväg och jag blir plötsligt Florence Nightinggale. Hjälper alla utom mig själv. Söker mig till nedgångna och medfarna individer med vilje…
Jag vet i vanlig ordning inte riktigt vart jag vill komma. Jag hade en grundtanke som så flyktigt och fort flöt iväg innan jag satt mig med laptopen i knät.. Jo.. Jag fick ett tacksamt och trevligt besök här på min blogg. Hon har gjort små avtryck, inte bara bland kommentarerna utan även inombords (Yes, koppling! Här kommer Florencewannabeen och empatiska jag fram..) då jag läste om hennes åkomma. Att ha en fysisk åkomma som syns på röntgenbilder och blodprover är nog tragiskt nog något jag hellre hade haft än det här. Det är som mer accepterat att ha sådant som syns på bild och bland provrör. Min åkomma syns inte. I bakhuvudet ekar vildvittrornas skrik, ”Syns inte, fiiinns inte!” och jag känner mig ännu mer förminskad. Tänk om våra olika psykiska åkommor kunde synas på en röntgen, i form av små Rorschachklumpar.. Det hade varit något det..
Skämt åtsido. Jag vill inte på något sätt förminska någon annan genom att skriva som jag gör, snarare få upp ögonen på dem som tror att allt är sockersött. Det är det inte. Människor med psykiska besvär är inte accepterade på samma sätt i samhället. Har man gips eller bandage ser man att något är fel. Man behöver inte ens fråga. Nu kommer mitt bittra jag.. Bevare oss väl. Godnatt.
Vad glad man blir! Har funderat lite kring det där angående beställningspyssel. Pyssel är ju det roligaste jag vet, någon gång i oktober brukar jag börja med julkorten. Dvs, mitt maniska jag gör kanske en 150 st handstämplade kort med en massa extra finesser.. Sen kräks jag på julen när den väl är på ingång. Just julsnack brukar poppa upp såhär kring midsommar, kanske för att det på något sätt är längst från julen? Jag vet inte. Här på jobbet börjar ju julpresentationerna typ nu, och vi ska producera julpåsar och annat innan vi går på semester. Avlägset. Ja, som fan!
Så vart ville jag komma med det här? Det minns jag inte längre. Jag har nämligen utvecklat minne som en riktig guldfisk. Tack alla meds.. Tur att jag inte blivit satt på ECT. Blev ju erbjuden det innan jag blev inlagd. Jag hade förmodligen tvingats tatuera in mina personuppgifter på armen och sätt etiketter överallt..
Det finns ju inte bara nackdelar med att leva med bipolär sjukdom. Alltså, det gäller att ta det till sig, acceptera det och utnyttja sjukdomens alla fördelar.. Eller ja.. *haha* Det som man kan vända till sin fördel. För någon konkret fördel finns det ju faktiskt inte. Några av mina mindre vetande medmänniskor tyckte att det verkade så skönt att få vara manisk, fylld med energi och inte behöva sova. Ja, jo, om man snabbt vill utveckla vaneföreställningar, sätta hela ens ekonomiska tillvaro i gungning och riskera sitt förhållande -på regelbunden basis- Ja, då är nog mani helt fantastisk. Om jag ska förespråka något så gillar jag kontrollerad Hypo. Tillräckligt med energi för att slippa däcka i soffan så fort jag gjort en heldag på jobbet, orka ta mig an min underbara sambo och vår supergoa hund. Pyssla fram till två på natten och ändå klara av att komma iväg till jobbet dagen efter. Ah. Men.. Som man brukar säga.. Upp som en sol och ned som en pannkaka… PANG säger det. Hårt är det och ont gör det -som tusan. Varenda gång. Det ultimata vore ett kontrollerat hypomaniskt tillstånd som aldrig landar i det där nattsvarta bittra helvetet som annars kommer som ett brev på posten.
