Reflektioner över livet i allmänhet är något som kommer över mig från tid till tid. Jag har blivit medveten på ett annat vis om människor och hur vi fungerar sedan min far gick bort. Tänker inte sitta här och lipa över det, har ägnat så många timmar i terapi åt just detta och att gråta får honom inte tillbaka. Däremot har jag kommit till ett stadie där jag snarare är tacksam för allt som har hänt mig under mitt liv hittills. Att ha en sjuk far och förlora honom har gjort mig till en väldigt empatisk människa som har ett stort behov av att hjälpa andra. Ibland far det iväg och jag blir plötsligt Florence Nightinggale. Hjälper alla utom mig själv. Söker mig till nedgångna och medfarna individer med vilje…

Jag vet i vanlig ordning inte riktigt vart jag vill komma. Jag hade en grundtanke som så flyktigt och fort flöt iväg innan jag satt mig med laptopen i knät.. Jo.. Jag fick ett tacksamt och trevligt besök här på min blogg. Hon har gjort små avtryck, inte bara bland kommentarerna utan även inombords (Yes, koppling! Här kommer Florencewannabeen och empatiska jag fram..) då jag läste om hennes åkomma. Att ha en fysisk åkomma som syns på röntgenbilder och blodprover är nog tragiskt nog något jag hellre hade haft än det här. Det är som mer accepterat att ha sådant som syns på bild och bland provrör. Min åkomma syns inte. I bakhuvudet ekar vildvittrornas skrik, ”Syns inte, fiiinns inte!” och jag känner mig ännu mer förminskad. Tänk om våra olika psykiska åkommor kunde synas på en röntgen, i form av små Rorschachklumpar.. Det hade varit något det..

Skämt åtsido. Jag vill inte på något sätt förminska någon annan genom att skriva som jag gör, snarare få upp ögonen på dem som tror att allt är sockersött. Det är det inte. Människor med psykiska besvär är inte accepterade på samma sätt i samhället. Har man gips eller bandage ser man att något är fel. Man behöver inte ens fråga. Nu kommer mitt bittra jag.. Bevare oss väl. Godnatt.