You are currently browsing the daily archive for juni 11th, 2008.
..i den eminenta bloggen Psykbryt.. 
För att komma till inlägget, klicka på bilden nedan
Hell no. Hör allt du kan, öppna dina ögon och låt tungan formulera alla tankar du har inom dig. Jag är så trött på att cencurera mig själv hela dagarna, säga saker som ”passar sig” och bara smälta in. Mitt upproriska jag skriker och river inombords. Samtidigt orkar jag knappt hålla det där skenheliga leendet på läpparna och svara att allt är bra om någon frågar. Ambivalent? Så in i helvete. Skulle jag säga ens hälften av det som poppar upp ibland skulle de ha mig inlåst någonstanns. Jag hade varit en samhällsfara. Bitterljuva sanning. Just idag skulle jag kunna säga att jag hatar ungar. Barn är en annan sak. Ett barn är en väluppfostrad sak som har vett att bete sig och gör tillvaron omkring dem trevlig att vistas i. En unge är något jag allra helst skulle vilja skaka vett i då deras föräldrar gett upp för länge sen. Så, ja. Det är skillnad.
Mitt beslut att sterilisera mig är något som växt fram sedan jag var 17-18. Nu är bollen i rullning. De sista intygen skall skickas till socialstyrelsen och sedan, förhoppningsvis i höst, knipsar jag mina äggledare. Det kommer att bli en sån otrolig befrielse! Inga fler dåliga gener i poolen, lugn och ro för mig. Alla vinner på det.
Shit. Sover och sover och sover. Ingenting verkar hjälpa mot den här ultimata tröttheten. Tog mina seroquel igår kväll. Är som en zombie idag igen. Det verkar inte som om de går ur kroppen på mig alls under natten. Tröttsamt. Alla frågar hur det är hela tiden. ”Trött.” svarar jag ursäktande och flyktigt leende. ”Säg till om det är något…” kommer det sen. JA FÖR I HELVETE! Det är en himla massa, men det är INGEN som egentligen orkar lyssna, eller VILL veta vad som försiggår. INGEN. Alla har nog med sitt, semesterplanerande, förlovningar, barnväntande, husköp och mäklarsamtal osv. Jag då, frivilligt barnlös, med en stor hund och en lika missanpassad sambo som mig i en lägenhet, 10 mil ifrån stan… Näe, självklart inte lika spännande eller värdefullt nog att bry sig om.
Bitterfittan är igång igen. Hon tenderar att komma fram när jag är trött. Sedan förkovrar hon sig i mitt ställe och gör sitt bästa för att förpesta allas tillvaro. Gnällandes, grinandes och bittert konstaterandes att allting omkring henne är emot henne. Dvs mig. Världen emot mig. Jag står här ensam, skrikandes, fäktandes med mina osynliga värjor fast i mina lika osynliga bojor. a
