Shit. Sover och sover och sover. Ingenting verkar hjälpa mot den här ultimata tröttheten. Tog mina seroquel igår kväll. Är som en zombie idag igen. Det verkar inte som om de går ur kroppen på mig alls under natten. Tröttsamt. Alla frågar hur det är hela tiden. ”Trött.” svarar jag ursäktande och flyktigt leende. ”Säg till om det är något…” kommer det sen. JA FÖR I HELVETE! Det är en himla massa, men det är INGEN som egentligen orkar lyssna, eller VILL veta vad som försiggår. INGEN. Alla har nog med sitt, semesterplanerande, förlovningar, barnväntande, husköp och mäklarsamtal osv. Jag då, frivilligt barnlös, med en stor hund och en lika missanpassad sambo som mig i en lägenhet, 10 mil ifrån stan… Näe, självklart inte lika spännande eller värdefullt nog att bry sig om.

Bitterfittan är igång igen. Hon tenderar att komma fram när jag är trött. Sedan förkovrar hon sig i mitt ställe och gör sitt bästa för att förpesta allas tillvaro. Gnällandes, grinandes och bittert konstaterandes att allting omkring henne är emot henne. Dvs mig. Världen emot mig. Jag står här ensam, skrikandes, fäktandes med mina osynliga värjor fast i mina lika osynliga bojor. a