Hell no. Hör allt du kan, öppna dina ögon och låt tungan formulera alla tankar du har inom dig. Jag är så trött på att cencurera mig själv hela dagarna, säga saker som ”passar sig” och bara smälta in. Mitt upproriska jag skriker och river inombords. Samtidigt orkar jag knappt hålla det där skenheliga leendet på läpparna och svara att allt är bra om någon frågar. Ambivalent? Så in i helvete. Skulle jag säga ens hälften av det som poppar upp ibland skulle de ha mig inlåst någonstanns. Jag hade varit en samhällsfara. Bitterljuva sanning. Just idag skulle jag kunna säga att jag hatar ungar. Barn är en annan sak. Ett barn är en väluppfostrad sak som har vett att bete sig och gör tillvaron omkring dem trevlig att vistas i. En unge är något jag allra helst skulle vilja skaka vett i då deras föräldrar gett upp för länge sen. Så, ja. Det är skillnad.

Mitt beslut att sterilisera mig är något som växt fram sedan jag var 17-18. Nu är bollen i rullning. De sista intygen skall skickas till socialstyrelsen och sedan, förhoppningsvis i höst, knipsar jag mina äggledare. Det kommer att bli en sån otrolig befrielse! Inga fler dåliga gener i poolen, lugn och ro för mig. Alla vinner på det.