Torsdag.

Helt galet. Möttes av ett: ”Du kanske skulle tänka dig för med att gå tidigt och komma sent, det pratas om det…” De VET att jag har ett jobb till och att jag har svårt att stanna över med tanke på hund och så. De vet också att jag har en laptop, och att jag jobbar undan småskit som inte hinns med under dagen på vägen hem. Om det är panik tar jag mer än gärna med mig det hem, då jag kan ha vovven och slippa mitt ständigt dåliga samvete. Jag stannar över utan att grymta när det behövs, men jag försöker hellre planera in det så att det blir en eller två dagar istället för en stund varje dag, då jag har 1,5 h resväg enkel väg. Jag blev superledsen och mailade den som jag anser vara ansvarig för mitt arbete och förklarade så som jag känner och har det. Jag blir skitledsen om det skulle visa sig vara som så att det snackas bakom ryggen, ta det hellre med mig direkt och få en förklaring.. Jeesus christ. Vuxna människor? Näe.

Samma människa som dumpade den (o)trevliga godmorgonhälsningen shoppade  under lunchen och kom försent med 20 min.. OK? njae. Tydligen enligt henne. Hon drar till uomlands i helgen och slipper jobbet i 10 dagar, tro fan att hon orkar hålla en fasad av arbetsmoral och skenhelighet.  Jag är såå nära att ringa min läkare och begära sjukskrivning nu. Om allt känns likadant efter semestern kommer jag att försöka att antingen gå ned i % eller sjukskriva mig deltid. Det här fungerar inte. Inte en längre tid.

—

Kom hem, blev översprungen av glad hund. Fick ont och bröt ihop. Låg i fosterställning och bara grät, skakade och snörvlade. Hunden kom igen, körde ned nosen mot min blöta näsa, pussade mig och låg kvar, stilla stilla. Om än bara för en kort stund, så var det helt underbart. De 20 sekunderna skulle jag vilja stoppa in i en burk för att ta fram vid senare tillfälle. Hundhealing.