Ja. Ett omtvistat ämne. Jag tänker inte på något sätt delge tips eller för den dele uppmuntran, men det är ändock en fråga som måste tas upp. Självskadebeteende är något som är fruktansvärt tabu, fortfarande. Det är helt OK (i jämförelse) med tablettmissbruk för att lindra sin ångest. Jag tänkte (Eller ja, efter min kvällsdos seroquel kan man inte kalla det tänka.. ) delge min, kanske något, vridna syn på det hela.

För mig har skärandet varit den ultimata ångestdödaren. Det har inte handlat om mängd eller skadeverkan, snarare bara att se livsessensen, det som gör att vi faktiskt lever och att känna smärtan utifrån. En smärta utifrån som faktiskt klarar av att döva den inombords. Tyvärr efterlämnar det sig en massa påminnande ärr. En del skäms för dem, jag är en av dem. Andra försöker se skönheten i det hela och ser dem som tecken på styrka och vilja. Viljan att fortsätta och att ta sig framåt. Detta tycker jag är en väldigt vacker symbolik. De värsta jag jag åsamkade mig ligger nu halvt om halvt dolda under en fantastisk tatuering. En jättelik fågel Fenix. Det är den symboliken jag försöker ladda mina ärr med. Förmågan att resa sig ur askan och börja om på nytt. Att känslor är värdefulla…

Natti.