You are currently browsing the monthly archive for juli 2008.
En del säger att man inte kan köpa sig lycklig. Jag vet inte längre själv. Vid köp av saker som jag vill ha och saker som förgyller min annars så gråtrista vardag känner jag alltid ett lätt rus varje gång visakortet dras.. men det går över alldeles för fort. Under mina hypon/manier får jag dessutom ett lätt beroende av just det här ruset… Ja. Vi har skittaskig ekonomi. Inte bara för att jag har mina problem, vi har nämligen sjukt mkt utgifter tillsammans. Det här inlägget skulle inte tillägnas mina ekonomiska grubblerier…
..utan något helt annat. Som jag redan glömt.. *suck* Har slarvat med medicinerna ett tag nu. Omedvetet till en början, just nu är det sjukt medvetet. Har iaf hämtat ut samtliga piller från apoteket och sorterat dem i stor ask. Fyllt på dosetten och inväntat medicindags. När väl medicindags orkade infinna sig hade lusten att ta tabletterna helt försvunnit. Tänkte ta enbart kvällsdosen i en vecka för att kunna trappa upp dem igen gradvis. Dock är jag skeptiskt.. tar jag mina seroquel och min zolpiderm vet jag att jag inte vaknar på morgonen om vovven skulle behöva ut. Jag vill inte att han ska behöva kissa på sig bara för att Matte sover alldeles för tungt. Men, skuggfigurerna och alla paranioda tankegångar är tillbaka igen. Mina earworms är värre och rastlösheten börjar ta det bästa av mig. o.O Ska jag, ska jag inte? Ska jag, ska jag inte?
Jag tar dem. Nattpillerna. Nu. Får se om/när jag vaknar imorgon då.
Ja, med en liten påminnelse om allt runt omkring vill jag nu på inbjudan från Psyk ge de som känner sig manade, orkar och vill att hänga på tråden här.. Här kommer inmaningen…
Namn: Bi2diary
Bor: http://bi2diary.wordpress.com
Sysselsättning: Semester just nu, sjukskrivning om en vecka…
Är: Galet förtjust i min hund, tokroliga sminkningar, bloggdrottning, wannabe flata, pysselberoende och pillertrillare.
Tycker om: Smoothies i alla former, skor…
Tycker inte om: falskhet och såkallade vänners vässade tungor..
Dröm: Att klara av att jobba med det jag är utbildad till.
Stjärntecken: Vädur.. På alla jäkla vis.. En riktig besserwisser med ledarambitioner och utbrändhet som följd. Envis som synden och häftigt humör..
Vill bli: bäst på något, kvittar vad, bara jag blir no.1.
Vad jag ”gjorde” för fem år sedan: Pluggade arslet av mig för att nå ”drömmen..”
Vad jag ”gjorde” för tio år sedan: Gick i åttonde klass, tokmobbades och grät mig till sömns.
Övrigt: Tja.. man vill ju inte vara sina diagnoser så jag skippar dem här..
Så känn dig inmanad!
Kommer det här alltså bli sommaren jag minns inifrån? Vågar knappt gå ut på stan då jag vet att det är fullt i folk. Känns som om alla iakttar mig. Går som inte heller att gå osedd med den här mastodonthunden jag har vid min sida. Grå, stor, stolt och otroligt vacker. Och så jag i andra änden, som gör allt för att dölja mitt anlete med keps stora brillor och alldeles för mycket kläder för så varmt väder. Kan inte fatta att ärren fortfarande är så tydliga. Kan inte heller fatta att jag var så nära att skära igen igår natt.
Det hade gått an om jag visste att nätterna var lugna, att jag kunde inta staden då, ensam fast trygg med hunden. Spatserandes och funderandes längs de tomma gågatorna. Men nej. Varför inte slänga hit en fyradagarsfestival från helvetet också… göra min fristad onåbar även nattetid.. Jag måste fly. Bort till tystnaden och ensamheten. Har pratat redan innan om att få tälta någon natt hos uppfödaren, jobba med hundarna dagtid och kanske få sova lite nattetid. Ta en massa bilder, redigera dessa och hjälpa till med uppdateringen av deras hemsida, saker som måste göras om hundarna som är kvar skall komma iväg till egna hem… …men som inte riktigt hinns med om man har ca 10-15 djur att sköta, träna och bara vara med. Det hade underlättat för dem om deras kamera hade fungerat också.. *suck* Kan jag inte rädda mig själv så få jag göra en Nightinggale igen.
Måste hämta mina medeciner, och packa allting. Tältet ligger redan i bilen, som en slags snuttefilt. Det enda jag måste lösa är vattenfrågan om jag ska fricampa någonstanns då Vovvens tass måste tvättas iaf 2-3 gg om dagen. Vill verkligen att det skall få läka fint nu så att han slipper tratten snart. Just nu ligger min lilla parabol på balkongen, flämtandes och ynkandes i värmen. Han vet att det är svalt inne vid fläkten och att vatten finns, men jag tror att han försöker samla lite matyrpoäng…
Vet inte hur välförankrad min camping idé är hos sambon, han ville ha bilen hemma, men jag vete tusan… Hoppas så att de kan gå med att ha mig på tomten någon natt.. Ska försöka lura hit min enda förstående vän med samma underbara sjukdom som mig/oss.. Vi har kommit till ett stadie där man inte ens behöver prata om ångesten eller paniken inombords. Vi bara vet. Behöver ta ut hundarna och jobba lite mentalt med dem om de ska acceptera att ta de lungt inomhus.. Att ha en trattskalle som ränner omkring skapar lätt så mycket kaos.
Vet egentligen inte vad jag tänker längre. En sida av mig står som vid sidan av, med full insikt i vad som sker som sedan kallt bara ser på och låter saker och ting bara hända. Den delen av mig vet också att vår/min ekonomi är påväg utför med brakande fart. Att jag nog aldrig kommer att kunna ta mig upp till en fungerande nivå på arbetet. Att mina relationer inte kommer att hålla hela vägen. Den delen av mig sörjer saker som inte ens har hänt ännu.
Visst, vi har det knackigt, ligger efter med en massa och har mer utgifter än inkomster. Jag ber varje dag för att saker och ting bara magiskt skall lösa sig, blundar för högen med oöppnade räkningar och får en klump i magen varje gång posten kommer. Att jag bestämt mig för att våga vara sjukskriven i höst är första steget i ”fel” riktning. Går jag hem nu känns det som om jag aldrig kommer att klara av att komma tillbaka. Sambon och jag har det bra, sålänge man gnuggar på ytan. Ett fungerande samliv har vi inte haft på riktigt länge. Jag skyller på hunden och våra respektive humörsvängningar… Han orkar inte ens reflektera över situationen.
Det känns som att jag sitter i ett ändlöst svart jäkla hål, skulle vilja bryta ihop helt, skära mig sönder och samman och gå ned till psykakuten, men då vet jag att jag inte kommer att kunna åka iväg med hunden på utbilndningen, och då är det mesta förstört för mig. Fast vad spelar det för roll, jag kommer ändå inte kunna få ha honom med mig på jobbet ändå. Vetskapen om att inte kunna träffa sambon eller vovven som jag vill håller mig i skinnet just nu. Den lilla ludna krabaten är min livlina. Mitt sista hopp om sunt förnuft och rationellt tänkade.
En ytterst liten del av mig vill bara göra slut på eländet nu, när allt är OK innan det brakar iväg. Lämna allt innan skeppet sjunker. Men jag, den trötta lilla kvinna som sitter mitt i smeten, har inte hjärta att lämna så här mycket kärlek efter mig. Veta att jag fullkomligt krossar hjärtan på så många individer. Usch, jag blir nästan rädd för mig själv när allt sånt här kommer till ytan, de där dunkla tankarna man knappt vågar yttra. Är som rädd för vad inuti mig själv jag skulle råka trigga om jag ens drar dem mot ytan.
Om jag känner mig själv rätt skulle jag kunna skriva hur många spaltmeter som helst om allt det här som gnager inombord, men ändå inte komma till någon sans eller ro. Hyperventileringarna börjar göra sig påminda och jag ser ändå knappt inte vad jag skriver längre. Det är med rädsla för att kortsluta tangentbordet jag nu försöker summera ihop allt, lätta på några ventiler och komma till sans igen. Helvete.
Hela tiden. Har förberett hundens 1årskalas i två dygn. Varit husmor och bakat, dukat, lagat mat och städat. Fick tillbringa halva dagen hos veterinären då ett enkelt bitsår visade sig vara jättedjupt. Dränage och krage, massa piller och 2200:- fattigare. + återbesöket på fredag. Jag äter hellre nudlar två månader än att Vovven skulle fara illa, så det är inte mycket att orda om. Men svider, det gör det, både på mig och honom.
När alla gäster åkte gick som luften ur mig helt. Fick blodtrycksfall, ångest och kräktes. Jag fixar inte sånt här, egentligen, men vill hålla skenet uppe för allt och alla. Har oroat mig blå för den lille nu och vet inte hur jag ska fixa ekonomin eller att orka vara sambo, levande eller vän. Orkar inte. Vill bara krypa ihop och gråta ut, bli klappad på och snusa mig in i pälsen på den lille, FLERA DYGN. Omöjligt. Sambon måste jobba, annars får vi nog besök av fogden är jag rädd. Ligger efter med så mycket, alla lån och all skit som måste betalas. BLÄ. Hatar att känna den här maktlösheten. Ovissheten inför hösten har jag börjat förlika mig med, men det känns inte riktigt bra. Vi har lite för mycket utgifter för att vi ska ha råd att ha mig sjukskriven, och har sambon inte fått något jobb kommer det att bli riktigt (o)roligt.
BAJS!
Inte en helt enkel grej att göra. Speciellt inte när man dövar allt vad impulser, känslor och tankar heter med alla små vita piller. Vad gör man då, när man inte orkar sålla i tankesurret, inte kan känna vad som är äkta känslor eller kemikaliemodifierade signalsubstanser? Det är inte lätt. Det var det visserligen inte innan heller för mig, för hur skiljer man på sjukdomen och det som är ens sanna essens?
Trött. Tankar och ögon går i kors, men min hjärna är vaken. Klarvaken. Kan bero på den halvlitaren med Ben&Jerrys jag satte i mig i ett ångestanfall. Eller den litern med cola som jag svepte. Eller kanske de 4 prillor jag orkade stoppa upp under loppet av två timmar.. Jag vet inte… *suck* Men jag vet en sak. Mitt hjärta slog dubbelslag när Jycken med stort J kom och satte sig framför mig på divandelen av soffan och lät mig krama, luta mig, pussa, snosa och klappa. Jättelänge.. Precis så länge som behövdes för att den där kletiga onda massan i bröstkorgen skulle släppa. Gudars vad jag älskar honom. Min bebis, som fyller ett år på måndag…
Tänk om det funnits en salva ändå, som man kan ha på såren på insidan.. Som helosan fast bättre. Det är inte så ofta sorgen kommer över mig längre. Det är alltid så mycket annat som surrar i huvudet på mig. De stunder jag inte är påverkad av diverse psykofarmaka händer det ibland att jag får lite glimtar från tidigare liv. Det liv jag försökt läga bakom mig och förtränga. Egentligen är det inga allvarliga saker, mest lite väl mycket tragedi på diverse plan. Den största tragedin av alla är att jag som 11 åring inte fick någon som helst hjälp att bearbeta sorgen efter min bortgångna far. Jag fattar inte att ingen inom varken vården eller psykiatrin plockade upp mig redan där, det hade kunnat spara mig så mycket elände. I alla fall vill jag tro det. Jag vill kunna skylla mina självdestruktiva handlingar på något, säga att det inte var/är mitt fel.
Att det bara finns en enda kvar utav den äldre generationen i min släkt är egentligen bara naturens gång, om man skall hårddra det. Om man inte gör det kan man lätt se att saker och ting hände alldeles för tätt inpå varandra. Ett kort tag var jag övertygad om att jag spred död omkring mig, vågade knappt umgås med varken vänner eller familj pga rädslan av att förlora dem. Korkat egentligen. Fast kanske inte?
Ärren på utsidan har äntligen börjat blekna. Några av dem kommer nog förbli rödrosa, men de flesta är ljusa nu. Man känner dem om man drar fingret över dem, men det är allt. Jag ska inte sticka under stolen med att jag varit frestad som få vid ett flertal tillfällen, men att låta sambon gå igenom det ännu en gång vill jag inte. Hur jag ser ut eller vad jag gör mot mig spelar mindre roll. Men Han ska inte behöva se det igen. Löjlig som man är skulle jag inte klara av att utföra något sådant när jag vet att hunden sitter på andra sidan dörren, orolig och ledsen. Han ÄR min livlina. Folk tror jag säger så bara för att visa min kärlek, men ack vad fel de har. Givetvis älskar jag krabaten, men det är så mycket mer än så. Han ”tvingar” mig till att vara mer ansvarsfull och tänka på annat än mig själv och mina bekymmer. Han ”tvingar” mig till att känna känslor igen och omfamna dem. De där små ögonblicken man bara vill stanna tiden, stoppa känslorna på burk och kunna plocka fram dem igen, lukta, känna, vara… Som idag i tvättstugan, då kliver jycken (han väger just nu 45 kg..) upp i knät, lägger ett ben på var sida om magen på mig och bara myser sig.. Behöver jag säga att jag fällde några lyckotårar, blödig som man är..
Låter dessa känslor som blossar upp inom mig få vara de som sätter punkt för kvällen. Ett bra avslut på en tung dag. Flätade i dreads på en kompis, tog 6 timmar… Har ont i fingrar och handleder. Trött helt enkelt.. Natti.
Provtagning imorgon istället då. Ingen frukost innan den här gången. Ska erkänna att jag slarvat en del med medicineringen det senaste. Inte med flit, är bara så satans glömsk! Ska hämta min vanliga telefon imorgon som varit på lagning. Utan den har jag insett hur beroende jag är av att kunna ställa 5 alarm om dagen… Minns ingenting själv längre. Rör ihop saker och fixar inte riktigt att planera mina dagar. Som tur är klandrar inte hunden mig, det är nog han som får lida mest för min stackars sönderkokta hjärna just nu.
Haft migrän i 2 dygn. Kräktes bara en gång den här vändan. Åska i luften, men det vill som inte riktigt bryta ut. Hoppas det hinner dra över tills imorgon. Har blivit så himla känslig för väderomslag, bryr mig inte om det regnar eller är fint, men just omslagen är superjobbiga! Kanske börjar bli gammal??
Min nya last, snusningen, kan såklart inte förminskas på något vis. Snuttekuddarnas nya hem är en blingad burk med en fetingskalle! Känns lite bättre att stoppa in en prilla som legat i en vacker burk, lite kvinnligare om inte annat.. *suck* Jag orkar inte riktigt skriva ngt vettigt bippigt idag, så jag lämnar det såhär. Tack ni som ägnat tankar åt mitt håll!
Ångest. En kär gammal fiende. En kletande, smetande äckligt täckande känsla som sakta men säkert förtär en inifrån. Mina atarax är inne på sista kartan. Men nu vet jag att mina nyfunna vänner, snuttekuddarna, fungerar som ett bra substitut. Hur farligt kan lite nicotin vara när man trycker i sig såhär mycket kemikalier varje dag?
Jag var på den första delen av min tarotkurs idag. När vi gick igenom korten så fick jag sanslöst mycket flashbacks sedan Sunnetiden, då jag lade korten nästan jämt. Jag förstår idag att de försökte tala om för mig på alla vis att jag inte var riktigt frisk… Var mitt i en gränspsykos-psykos och levde efter korten, vad kråkorna sade till mig och alla möjliga sorters omen och tecken.
Ångesten kom hur som helst som ett brev på posten när minnesbilderna flimrade framör mina ögon. Kallsvetten och magontet som sakta spred sig blev fort outhärdligt. Jag är så utled på att drabbas av den, att man aldrig kan känna sig riktigt säker eller förebygga på något bra vis.
Jag svamlar igen. Kan bero på att jag inte somnade förrän vid 5 snåret imorse och blev väckt av jycken vid 10… *suck* Näe. en dusch och lite pyssel tror jag…
