Ärren inom mig.

Tänk om det funnits en salva ändå, som man kan ha på såren på insidan.. Som helosan fast bättre. Det är inte så ofta sorgen kommer över mig längre. Det är alltid så mycket annat som surrar i huvudet på mig. De stunder jag inte är påverkad av diverse psykofarmaka händer det ibland att jag får lite glimtar från tidigare liv. Det liv jag försökt läga bakom mig och förtränga. Egentligen är det inga allvarliga saker, mest lite väl mycket tragedi på diverse plan. Den största tragedin av alla är att jag som 11 åring inte fick någon som helst hjälp att bearbeta sorgen efter min bortgångna far. Jag fattar inte att ingen inom varken vården eller psykiatrin plockade upp mig redan där, det hade kunnat spara mig så mycket elände. I alla fall vill jag tro det. Jag vill kunna skylla mina självdestruktiva handlingar på något, säga att det inte var/är mitt fel.

Att det bara finns en enda kvar utav den äldre generationen i min släkt är egentligen bara naturens gång, om man skall hårddra det. Om man inte gör det kan man lätt se att saker och ting hände alldeles för tätt inpå varandra. Ett kort tag var jag övertygad om att jag spred död omkring mig, vågade knappt umgås med varken vänner eller familj pga rädslan av att förlora dem. Korkat egentligen. Fast kanske inte?

Ärren på utsidan har äntligen börjat blekna. Några av dem kommer nog förbli rödrosa, men de flesta är ljusa nu. Man känner dem om man drar fingret över dem, men det är allt. Jag ska inte sticka under stolen med att jag varit frestad som få vid ett flertal tillfällen, men att låta sambon gå igenom det ännu en gång vill jag inte. Hur jag ser ut eller vad jag gör mot mig spelar mindre roll. Men Han ska inte behöva se det igen. Löjlig som man är skulle jag inte klara av att utföra något sådant när jag vet att hunden sitter på andra sidan dörren, orolig och ledsen. Han ÄR min livlina. Folk tror jag säger så bara för att visa min kärlek, men ack vad fel de har. Givetvis älskar jag krabaten, men det är så mycket mer än så. Han ”tvingar” mig till att vara mer ansvarsfull och tänka på annat än mig själv och mina bekymmer. Han ”tvingar” mig till att känna känslor igen och omfamna dem. De där små ögonblicken man bara vill stanna tiden, stoppa känslorna på burk och kunna plocka fram dem igen, lukta, känna, vara… Som idag i tvättstugan, då kliver jycken (han väger just nu 45 kg..) upp i knät, lägger ett ben på var sida om magen på mig och bara myser sig.. Behöver jag säga att jag fällde några lyckotårar, blödig som man är..

Låter dessa känslor som blossar upp inom mig få vara de som sätter punkt för kvällen. Ett bra avslut på en tung dag. Flätade i dreads på en kompis, tog 6 timmar… Har ont i fingrar och handleder. Trött helt enkelt.. Natti.