Inte en helt enkel grej att göra. Speciellt inte när man dövar allt vad impulser, känslor och tankar heter med alla små vita piller. Vad gör man då, när man inte orkar sålla i tankesurret, inte kan känna vad som är äkta känslor eller kemikaliemodifierade signalsubstanser? Det är inte lätt. Det var det visserligen inte innan heller för mig, för hur skiljer man på sjukdomen och det som är ens sanna essens?

Trött. Tankar och ögon går i kors, men min hjärna är vaken. Klarvaken. Kan bero på den halvlitaren med Ben&Jerrys jag satte i mig i ett ångestanfall. Eller den litern med cola som jag svepte. Eller kanske de 4 prillor jag orkade stoppa upp under loppet av två timmar.. Jag vet inte… *suck* Men jag vet en sak. Mitt hjärta slog dubbelslag när Jycken med stort J kom och satte sig framför mig på divandelen av soffan och lät mig krama, luta mig, pussa, snosa och klappa. Jättelänge.. Precis så länge som behövdes för att den där kletiga onda massan i bröstkorgen skulle släppa. Gudars vad jag älskar honom. Min bebis, som fyller ett år på måndag…