Midnattssvammel

Vet egentligen inte vad jag tänker längre. En sida av mig står som vid sidan av, med full insikt i vad som sker som sedan kallt bara ser på och låter saker och ting bara hända. Den delen av mig vet också att vår/min ekonomi är påväg utför med brakande fart. Att jag nog aldrig kommer att kunna ta mig upp till en fungerande nivå på arbetet. Att mina relationer inte kommer att hålla hela vägen. Den delen av mig sörjer saker som inte ens har hänt ännu.

Visst, vi har det knackigt, ligger efter med en massa och har mer utgifter än inkomster. Jag ber varje dag för att saker och ting bara magiskt skall lösa sig, blundar för högen med oöppnade räkningar och får en klump i magen varje gång posten kommer. Att jag bestämt mig för att våga vara sjukskriven i höst är första steget i ”fel” riktning. Går jag hem nu känns det som om jag aldrig kommer att klara av att komma tillbaka. Sambon och jag har det bra, sålänge man gnuggar på ytan. Ett fungerande samliv har vi inte haft på riktigt länge. Jag skyller på hunden och våra respektive humörsvängningar… Han orkar inte ens reflektera över situationen.

Det känns som att jag sitter i ett ändlöst svart jäkla hål, skulle vilja bryta ihop helt, skära mig sönder och samman och gå ned till psykakuten, men då vet jag att jag inte kommer att kunna åka iväg med hunden på utbilndningen, och då är det mesta förstört för mig. Fast vad spelar det för roll, jag kommer ändå inte kunna få ha honom med mig på jobbet ändå. Vetskapen om att inte kunna träffa sambon eller vovven som jag vill håller mig i skinnet just nu. Den lilla ludna krabaten är min livlina. Mitt sista hopp om sunt förnuft och rationellt tänkade.

En ytterst liten del av mig vill bara göra slut på eländet nu, när allt är OK innan det brakar iväg. Lämna allt innan skeppet sjunker. Men jag, den trötta lilla kvinna som sitter mitt i smeten, har inte hjärta att lämna så här mycket kärlek efter mig. Veta att jag fullkomligt krossar hjärtan på så många individer. Usch, jag blir nästan rädd för mig själv när allt sånt här kommer till ytan, de där dunkla tankarna man knappt vågar yttra. Är som rädd för vad inuti mig själv jag skulle råka trigga om jag ens drar dem mot ytan.

Om jag känner mig själv rätt skulle jag kunna skriva hur många spaltmeter som helst om allt det här som gnager inombord, men ändå inte komma till någon sans eller ro. Hyperventileringarna börjar göra sig påminda och jag ser ändå knappt inte vad jag skriver längre. Det är med rädsla för att kortsluta tangentbordet jag nu försöker summera ihop allt, lätta på några ventiler och komma till sans igen. Helvete.