Kommer det här alltså bli sommaren jag minns inifrån? Vågar knappt gå ut på stan då jag vet att det är fullt i folk. Känns som om alla iakttar mig. Går som inte heller att gå osedd med den här mastodonthunden jag har vid min sida. Grå, stor, stolt och otroligt vacker. Och så jag i andra änden, som gör allt för att dölja mitt anlete med keps stora brillor och alldeles för mycket kläder för så varmt väder. Kan inte fatta att ärren fortfarande är så tydliga. Kan inte heller fatta att jag var så nära att skära igen igår natt.

Det hade gått an om jag visste att nätterna var lugna, att jag kunde inta staden då, ensam fast trygg med hunden. Spatserandes och funderandes längs de tomma gågatorna. Men nej. Varför inte slänga hit en fyradagarsfestival från helvetet också… göra min fristad onåbar även nattetid.. Jag måste fly. Bort till tystnaden och ensamheten. Har pratat redan innan om att få tälta någon natt hos uppfödaren, jobba med hundarna dagtid och kanske få sova lite nattetid. Ta en massa bilder, redigera dessa och hjälpa till med uppdateringen av deras hemsida, saker som måste göras om hundarna som är kvar skall komma iväg till egna hem…  …men som inte riktigt hinns med om man har ca 10-15 djur att sköta, träna och bara vara med. Det hade underlättat för dem om deras kamera hade fungerat också.. *suck*  Kan jag inte rädda mig själv så få jag göra en Nightinggale igen.

Måste hämta mina medeciner, och packa allting. Tältet ligger redan i bilen, som en slags snuttefilt. Det enda jag måste lösa är vattenfrågan om jag ska fricampa någonstanns då Vovvens tass måste tvättas iaf 2-3 gg om dagen. Vill verkligen att det skall få läka fint nu så att han slipper tratten snart. Just nu ligger min lilla parabol på balkongen, flämtandes och ynkandes i värmen. Han vet att det är svalt inne vid fläkten och att vatten finns, men jag tror att han försöker samla lite matyrpoäng…

Vet inte hur välförankrad min camping idé är hos sambon, han ville ha bilen hemma, men jag vete tusan… Hoppas så att de kan gå med att ha mig på tomten någon natt.. Ska försöka lura hit min enda förstående vän med samma underbara sjukdom som mig/oss.. Vi har kommit till ett stadie där man inte ens behöver prata om ångesten eller paniken inombords. Vi bara vet. Behöver ta ut hundarna och jobba lite mentalt med dem om de ska acceptera att ta de lungt inomhus.. Att ha en trattskalle som ränner omkring skapar lätt så mycket kaos.