You are currently browsing the monthly archive for augusti 2008.
Vet inte längre varken ut eller in. Trilafonen gör det den ska, ”Take a pill to make you numb..” Jovars. Alldeles som bomull i skallen. Käken spänner och jag har en massa olustiga muskelryckningar och dragningar i ansiktet. Svårt att somna. Vill bara sova hela min vakna tid.. Ja. Som vanligt i början med ny neuroleptika. Har redan skrivit allt nytt som hänt och disskuterats innan, så det känns som upprepning då och då. Hundens utställning gick bra iaf, han blev BIR.. jag överlevde och slapp springa i ringen med honom. Det hade bara varit jättekonstigt. Så söt han var, han skulle bära sin röda fina rosett själv fram till mig och tittade frågande, som ”Vart var du när vi lekte därinne?” Jag undrade det själv.. var så betagen av att han lyckades knipa BIR:et att jag glömde fota när han kom springandes med rosetten.. Den hänger nu skrynklig och svagt snigelspårad på C´s tavla tillsammans med HP´t. Sötnosen ligger och sover nu, utslagen av dagens händelser. Lite klickerträning var allt vi orkade, en ny dos med X-spot för de antagna lössen. Den andra jycken ska få sig sin dos när hon kommer hem med fulla hussen.. *suck*
Trött igen. Måste hålla mig vaken en stund nu så att jag får sova inatt. Jättejobbigt.
Äter nu i genomsnitt 17 tabletter om dagen. Mera än min 80åriga mormor lyckades komma upp i innan hon gick bort. Bra? Dåligt? Vet inte. Jag vet att de håller mig flytande. Trilafonen har gjort det de ska, lugnat rösterna lite och minskat surret. Är inte uppe i full verkan ännu, och måste även vänta ytterligare en vecka innan fevarinet skall komma upp i effekt. Hatar att vänta. Vill att det ska bli bra direkt. Blir hemskt trött av T, och har fått massa lustiga ryckningar i munnen av dem, men det är väl värt det om jag ska klara av att vända nu. Har mer eller mindre förhandlat fram att om jag klarar helgen hemma och känner att jag vill läggas in till veckan, så skall jag i sådana fall få prova ECT. B skulle inte ljuga för mig, så jag ljuger inte för honom heller. Hoppas självklart att saker och ting skall vända själv.
För det är väl det som är bäst om man ska kunna bita ihop och komma igen?
Var hos min litiumskötare idag. Berättade om allt, och han fick in överläkaren också för att kunna hitta lämplig neuroleptika åt mig igen. Trilafon blev det den här gången. Lustigt nog var det och mina antidepp (fevarin) beställningsvara på samtliga apotek i Uddevalla… Fantastiskt. De skall komma imorgon eftermiddag. Ny litiumtid på fredag. Skall eventuellt kunna höja trilafonen då.
Sitter just nu i en dimma av zolpiderm och atarax och väntar på att jag ska bli såpass sömnig och såpass tom inombords att jag ska våga lägga mig i sängen. Spacklade första lagret i sovrummet idag. Maniskajaget vill börja slipa nu så att man kan börja måla imorgon bitti… Kanske tur att jag är så sjukt låg nu.
Hundarna ligger och myser i soffan nu. En i vart hörn. Tänkte försöka lura med mig dem sen, ha någon av dem åtminstonde i knävecket. Annars måste jag våldsgosa med dem.. Det är inte poppis. Vet inte vad det är med pälsdjur och lugnande inverkan på mig. Det bästa som finns är att kunna köra ner näsan bakom örat på C och snosa runt på den där lilla fläcken som han alltid luktar valp på. Hur mysigt som helst.
B pratade om inläggning idag och att det kanske vore en skön lösning trots allt. Jag menade på att det bara skulle fungera som förvaring ändå, så han gick med på att ha det som sista utväg. Jag vill ändå tro att jag mår bättre hemma, med hundarna och sambon, trots att han inte alltid fattar vad som sker. Jag har tagit upp mina tankar kring självskadandet vilket fick honom att fullständigt flippa. Orkar inte ta itu med en flippad sambo, så jag får helt enkelt försöka hålla både tvångstankar och händer i styr. Lättare sagt än gjort just nu. Mitt survival-kit finns inom räckhåll. Imorgon blir jag ensam. Ja nästan ensam..
Den där kommentaren kommer att sluta med att jag ger någon en käftsmäll. Finns inget värre än när oförstående människor ska försöka gaska upp en och tala om för en vad löjlig man är som går runt och deppar i onödan.
Hemma från Mora. Ingen av ekipagen blev godkända, förvånade mig kanske inte, men jag blev ändå sjukt besviken. Besviken på mig själv och att jag inte lagt ned mer tid för lydnadsträning med C. Innerst inne vet jag att han inte har varit mottaglig för någon större mental utmaning just nu.. han är sjukt hormonell.. Så det är bara att bita ihop och komma igen på den fronten. Först ska vi till vetten imorgon. Han har nämligen 3 kulor… troligen en svullen bitestikel, men jag vill vara säker på den fronten, inte bara för avelns skull.. Sen i helgen kommer C´s första utställning.. nervigt.
Har inte varit såhär låg sedan i vintras. Vill inte komma till en punkt då enda utvägen är inläggning. Att ha satt ut seroquelet medan min hallisar bara blivit värre är ingen hit. Antideppen har ännu inte kickat in. Ataraxen gör knappt någon nytta och allt känns bara skit. Har haft tankar kring självmord och självskador igen. Satte saxen i håret igår kväll, fick rädda det som rädda kundes… *suck* Att jag har velat spara ut håret i flera år stoppade mig inte alls. Maskinkort på ena sidan nu. Lövely. Orkar inte bry mig heller. Sambon säger söta saker och att han tycker om mig i kort rufsigt hår. Yey..
Att ha någon som tycker om en betyder jättemycket just nu, men det hindrar mig inte från att vilja skära mig sönder och samman. Ska till sjukan imorgon bitti, ska föreslå att ändra något igen. Karolina, kan du konsten att vara ärlig mot sjukvården ska jag också klara det. Är tom inne på att prova ECT, vad som helst för att bryta det här. Fyfan rent ut sagt.
Som ni redan vet skall min jycke och jag på utbildning i Mora. Vi åker nu, om en liten stund. Tänkte bara slänga in en uppdatering på alla bloggar och skicka några tankar till de som behöver. Det ska bli kul. Läskigt, men kul. Kommer att gå åt ohyggliga mängder atarax och en massa snus.. Men men. Jag vet att det är är nyttigt för oss bägge. Jag har inte kunnat dra mig ur det här och det är första gången på länge jag orkar eller vågar fullfölja mina planer. Hunden verkar vara lika pigg på att åka som jag själv är.. Han fick bada med husse förut. Inte så populärt, men våra skitgrisar har haft riktigt kul i skogen idag. Skall inom min mamma på vägen och sova där inatt. Skönt att träffa henne och min pappa litegranna. Ska passa på att ta hunden på långpromenad i skogen där ikväll. Nu får ju djuren gå lösa.. även om de inte är de lydigaste. Det märks hur nervös jag är redan här, skriver som en tok.. har packat massa bantningssmoothies, ballerinakex och godis. Fin combo va? *suck* Har inte varit såhär lätt sedan -06. måtten rumtomkring har börjat dra ihop sig lite också. Skönt. Har inte råd att köpa störrea garberob hela tiden. Så tack sambon för att du lurar med mig på långpromenader två gånger om dagen, jag mår väldigt gott av det. På alla vis.
Min underbara. Känner mig inte så sessig. Trött, sliten.. halvdan. Var tillbaka till Psyk idag för att ta nya prover. Det andra litiumprovet som togs i måndags hade visat 0,0… inte så bra. Men troligen hade det blivit något fel. Han ringde upp i eftermiddags och talade om att det låg på 0,6 iaf. Pratade med honom idag ang. mina misstankar kring Schizoaffektiv, men han slog bort det väldigt fort. Kändes bra på något vis. Han har ändå jobbat med psykoser och schizofreni i 25 år. Men han skulle prata med min läkare imorgon bitti om någon neuroleptika iaf. Strax efter det erbjöd han mig benzo. Jag förvånade mig själv genom att säga nej, och erkänna min missbrukargen… Skönt, men riktigt oväntat. Får dubbla VB-medicineringen sålänge i förebyggande syfte.
Jag har ju ganska mycket problem och närvaro av mina skuggor. Än sålänge talar de inte med mig, kommer förmodligen att skita på mig om de skulle börja… Att leva med earworms vänjer man sig vid. De skräms inte, de bara irriterar. Jag har däremot funderat en massa här sedan läkarbesöket. För att jag ska komma upp i nivå tog vi bort seroquel, det enda som ska ha effekt på ovanstående. Eventuellt kommer vi sätta in ett annat neuroleptiskt medel. Jag undrar egentligen över hur vanligt det är med sådana här sinnesförvrängningar vid ”ren” bipolär sjukdom.. Jag vet samtidigt hur vanligt det är med dubbeldiagnoser.. *suck*
Har du något liknande? Vad ”är” du?
Enter sandman är nog den bästa låt Metallica någonsin har gjort. Oavsett sinnesstämning kan jag känna igen mig och relatera till texten.
Idag fick jag träffa min läkare. En inhyrd överläkare för att vara exakt. Skönt. Han jobbar annars i 08-området och hade lite annan syn på neuroleptika. Så, I´m off seroquel! yey! Vi ska ha tätare koller på litiumnivån. Typ 1-2 gg i veckan nu. Sen är jag sjukskriven en månad framöver så vi får väll se. Har snackat med dem på jobbet idag, och det känns lite bättre. Skickade dem ett massmail förut om hur det ser ut och lite ditten och datten.
Trots min sjukt låga stämning nu så känns det ändå inte övermäktigt. Det faktum att min sambo är arbetslös gör att vi har mycket tid för hundarna, långa promenader och lekturer. Jag tänkte komma igång med träningen om humöret tillåter. Sjunker jag ytterligare kommer jag nog att äta upp vad jag sagt tidigare om ECT. Måste bryta den här spiralen innan det blir inläggning. För hunden och min egen skull. På fredag åker vi till Mora, så all fokus ligger på vovven nu. Skönt, för jag orkar inte riktigt ta itu med mitt eget inre arbete riktigt än. Mamma är förkrossad i vanlig ordning, men det brukar reda sig. Natti.
Om ungefär en kvart skall jag sätta mig i bilen för att åka ned och träffa min överläkare. Sjukskrivningssamtal, titta över medicinerna och ganska så fort bege mig därifrån, om allt går väl. Livrädd. Alltid livrädd för överläkare, de kan vara så oberäknerliga. Sen skall hela karusellen med att ringa till jobbet och försäkringskassan dras igång. *suck* Jag älskar det papperslösa Sverige vi lever i.
Ont i magen. Drömde om Jellybeans precis innan sambon skakade liv i mig. Låg en lång stund på golvet igår tätt intill hunden, lyssnade på hans andetag och hjärtslag. Så lugnande, som balsam för själen. Somnade på alla piller där och blev troligen inburen/stöttad till sängen. Får så sjukt mycket kryp i kroppen och surr i huvudet på kvällarna.
Näe. En kort update senare istället. Wish me luck.
Bara att inse. Alkohol varken löser eller glömmer problem. De följer med en ut, på dansgolvet, till baren.. till den oändliga toalettkön. De finns där, gör sig påminda, trots främmande mäns komplimanger och blickar. Den höga musiken gör ett torftigt försök till att döva dem, dränka dem i intensitet, takt och psykodeliska ljusspel.
Har inte varit full på riktigt länge. Har inte heller haft så mycket ångest trots fylla på lika länge. Det
var skönt, att släppa allt, dansa loss och bara vara. Men allt kom ikapp. För fort och för intensivt. Är trött nu. Men rummet snurrar för fort för att våga slappna av. Hur ser en natt ut med alkohol istället för antipsykotika? Hade iaf sällskap på vägen hem, av mina skuggfigurer och alla andra knytt som kryper fram. Bara solen gått ned och sinnena börjar slappna av, så kommer de.. allihopa med deras viskade lockade läten om ro och evig sömn.
Här sitter jag, och smygäter ballerina som jag gömt för min sambo. Hoppandes på att de ger med sig, att rummet stillar sig och att de lämnar mig ifred nu på småtimmarna. Kanske skulle jag tagit en extra promenad, låtsats att allt var bra och smugit mig med på någon efterfest. Vakat och väntat ut monstrena, hoppats på att få gå ensam hem. Så blev det inte ikväll. Så här sitter jag full, trött på att rummet fortfarande roterar, våndas i tystnaden bortom diskoteksgolven och kvällssorlet. Vet inte vad jag ska försöka somna till. Animalplanet eller någon dålig porrfilm på canal+. Lika illa. Frågan är nog bara vad jag vill trigga mina hjärnspöken med.
På återseende, eller nåt.
