Helg.

Ja.. denna helgen har de det. Genom tankens kraft och ett fagnatiskt överintag av mat, följt av lika mycket och mer ångest. Varit på landet och umgåtts med alla våra vänner varav två av dem flyttar utomlands om en månad. Skönt, avslappnat, men ändå en himla massa surr i huvudet. Hundarna har fullkomligt löpt amok och haft superkul tillsammans. Skönt att se. De behövde det bägge två.

Min underbara låg och kramades med mig på gräsmattan igår. Omtänksamt stilla och avslappnad för att jag skulle få chansen att återhämta mig, samla tankarna och fokusera på honom en stund. Bättre än en hel karta atarax och alla vännerna förstod att jag behövde stunden för mig själv. De gick tyst in, och fortsatte festandet och umgänget inomhus. Jag älskar dem allihopa, de är förstående och omtänksamma på alla vis.

Trött idag. Kom i säng sent som vanligt, nattlig ångest, klibbiga lakan och snarkande sovkamrater. Ingenstanns att fly, ingenting. Bara att uthärda. Regnet som smattrade på plåten väckte mig tidigt. Hundarna satt med benen i kors och väntade gnyendes på att någon skulle låsa upp dörren. Ut och fort, fort in igen. De gillar regnet lika lite som mig. Doften av blöt hund som sakta spred sig i lillstugan i takt med att värmen utanför steg. Den bekommer mig inte längre. Tycker nästan att det kan vara lite mysigt. Känns hemtrevligt på något vis. Kanske för att jag så många gånger borrat ned hela ansiktet, gråtandes i nacken på vovven. Luktandes, och kramandes. Tröstsökande och uppgiven med fingrarna djupt ned i pälsen kring hans hals. Hårt knipandes ihop ögonen emot orättvisorna omkring mig. Gudarna ska veta att jag älskar honom.