atarax, mina insomningspiller och dubbla seroquel somnade jag inatt. Efter två timmars hallisar. Hade det bara rört sig om skuggfigurer, earworms och sådant hade jag nog fixat det. Men igår var det illa. Mina vanliga saker omkring mig vände sig illvilligt emot mig. Sängstolpen som blev en orm, tog mig förbi den och kurade i soffan. Där började golvlampan att jäklas. ..andas… snabbt svälja mina piller. …väntan… …fortsätt blunda… ..bara andas… Lampan stillade sig sakta. En fluga i rummet började trackassera mig istället. Om den nu fanns. Den satte sig nämligen aldrig på mig, kröp bara irriterande över tv-skärmen.

Det håller i sig idag. Trots att jag sovit i stort sett hela dagen, utslagen av min lilla coctail igår. Satt i badkaret förut, duschade mig varmt, varmt på ryggen. Toalettstolen andades. Lugnt och stilla, det som avslöjade den var att mönstret av kaklet på golvet nedanför speglade sig och rörde sig i takt med hans andetag. Just great. 6 dagar kvar till läkarbesöket. Är fortfarande trött. Ska pilla i mig aftondosen, kanske ta nattdosen samtidigt.

Sambon är sur på mig. Tycker inte att jag socialtränar min hund som jag sagt. Enkla svar på det faktiskt, det finns dagar jag inte kan eller orkar. Skulle jag tvinga mig skulle hunden ändå bara känna mina spänningar och bli osäker han också. Och det är inte de signaler jag vill ge honom just nu. Han är för skör. Jag är skörare. Men sambon förstår inte. Han åkte förut, tog jyckarna med sig och kommer nog inte komma hem ikväll. Skitesamma känner jag just nu, men jag vet att jag inte menar det så. Ensamtiden för mig var behövlig, men jag vill inte vara orolig för att han är arg eller besviken på mig.

Vi pratade igår om att han började må så himla bra, att han känner glädje igen. Och så saboterar jag hans mående också. Tjollahoppsan.