Så infernaliskt hängig just nu. All vaken tid kretsar kring hundar, ångest och mödan att äta. Tabletter och snus avlöser varandra hela dagarna och min håglöshet växer sig större. Nästa helg ska jag till Mora med vovven, har inte en susning om hur varken jag eller han kommer att fixa det. Jag med min ångest och han med sina hormoner.

Kan inte sova längre. Är tvungen att ta till de där jävla pillerna. Blir totalt utslagen av dem dagen efter. Sambon tycker att jag sover för mycket, jo, vem fasen gör inte det… Nätterna är mer ok än dagarna, men jag vill inte vända på dygnet för djurens skull. De vill uppleva solen, och dagsljuset. Jag får rysningar av blotta tanken. Alla insättningssymptomen efter semesterns pillerslarv gör sig påminda nu. Svettas som en tok, humöret far upp och ned som en bergochdalbana. På måndag är det läkarbesök, och då ”måste” jag få till en långtidssjukskrivning. Har sett att de fixat en vikarie för mig nu. En han, som troligen gör ett bra jobb med att ersätta mig. Mera ångest. Jag vet att verksamheten inte faller med mig, men det hade varit rätt skönt, att få känna sig oumbärlig. Jag håller dock inte för det. Orkar knappt av vardagslivet här hemma.

Det är ingen bra tid just nu helt enkelt. Kommer nog att vara lite bortfall här med är jag rädd.