För det är väl det som är bäst om man ska kunna bita ihop och komma igen?

Var hos min litiumskötare idag. Berättade om allt, och han fick in överläkaren också för att kunna hitta lämplig neuroleptika åt mig igen. Trilafon blev det den här gången. Lustigt nog var det och mina antidepp (fevarin) beställningsvara på samtliga apotek i Uddevalla… Fantastiskt. De skall komma imorgon eftermiddag. Ny litiumtid på fredag. Skall eventuellt kunna höja trilafonen då.

Sitter just nu i en dimma av zolpiderm och atarax och väntar på att jag ska bli såpass sömnig och såpass tom inombords att jag ska våga lägga mig i sängen. Spacklade första lagret i sovrummet idag. Maniskajaget vill börja slipa nu så att man kan börja måla imorgon bitti… Kanske tur att jag är så sjukt låg nu.

Hundarna ligger och myser i soffan nu. En i vart hörn. Tänkte försöka lura med mig dem sen, ha någon av dem åtminstonde i knävecket. Annars måste jag våldsgosa med dem.. Det är inte poppis. Vet inte vad det är med pälsdjur och lugnande inverkan på mig. Det bästa som finns är att kunna köra ner näsan bakom örat på C och snosa runt på den där lilla fläcken som han alltid luktar valp på. Hur mysigt som helst.

B pratade om inläggning idag och att det kanske vore en skön lösning trots allt. Jag menade på att det bara skulle fungera som förvaring ändå, så han gick med på att ha det som sista utväg. Jag vill ändå tro att jag mår bättre hemma, med hundarna och sambon, trots att han inte alltid fattar vad som sker. Jag har tagit upp mina tankar kring självskadandet vilket fick honom att fullständigt flippa. Orkar inte ta itu med en flippad sambo, så jag får helt enkelt försöka hålla både tvångstankar och händer i styr. Lättare sagt än gjort just nu. Mitt survival-kit finns inom räckhåll. Imorgon blir jag ensam. Ja nästan ensam..