Lördagskväll.

Ja. Mobila teamet fick lägga om sina planer om att hälsa på mig. Bråkat med sambon. Ordentligt. Tror inte att vi kommer att ha en chans att bli sams på den här sidan söndag. Fucking löövely. Har gråtit mina ögon röda. Haft  små planer att svälja alla piller jag äger, cutta mig sönder och samman och på ett tonåringstrotsigt vis få honom att känna skuld. Skuld över mitt dåliga mående. Vill lägga all tyngd på någonannans axlar för ett litet tag. Känna viktlösheten och på äkta melodramiskt vis kunna lägga hela min skuld på någon annans axlar. En liten del av mig klandrar mig själv för alla dåraktiga planer. En ännu mindre del av mig vill lägga varje uns av skuld på honom. Det var trots allt han som fick mig sådär arg och besviken. Vet hut. *suck* jag hör ju hur illa det här låter… men kan man inte få vara sådär småaktigt ilsken ibland? Jag vet att han klandrar mig, att jag bara skulle få mera skit om han hittade mig sönderskuren att det inte skulle göra varken till eller från med varken lergigan eller atarax. Ändå vill jag         V I L L   J A G      kunna klandra honom eller åtminstonde ge honom en liiiten del av skulden till allt det här. Jag vill bara inte tro att det är min småaktighet som vänt honom emot mig.  Men nu ska han sitta där, samla martyrpoäng och bara vara. Vända min småaktighet emot mig istället Visst, han kan få det av mig den här gången. Så lovar jag mig själv ännu en gång att inte ta skit eller sånt som jag tycker är skit av honom. Jag fungerar dåligt. Undrar hur han tror att jag egentligen fungerar, han säger sig ju ha listat ut det den här gången. Hur kan han då undgå att se min smärta? Att helt kunna bortse från den inre pina jag genomgår.. karlar. En gåta, nu och för alltid.