Så känner jag mig just nu. ECT´n är avslutad, jag kommer inte att få börja med Risperdal, mina Lergigan är slut, Ataraxen hjälper inte, diskussionen kring Abilify kom inte ens till skott och jag och sambon ligger i krig hemma. Det kan inte bli mycket värre än vad saker och ting är just nu. Halvtid från 3 nov, heltid från 1 dec. Jag har fortfarande inte riktigt klarat av att känna efter ifall det känns bra att börja jobba så nära inpå. Rent ekonomiskt är det jätteskönt att få sin lön igen, men i ärlighetens namn, klarar jag av det?

Såg precis att min apodos går ut i övermorgon. Har lite extrapåsar kvar utav de jag glömt att ta så, jag klarar mig ngt dygn till. Det blir alltså till att försöka ringa läkare imorgon, få tag på försäkringskassan.. Yey! Mina favoritsysslor. Min sambo är minimalt förstående just nu. Önskar att jag fick somna ifrån allting. Mitt i allt det här ska jag dessutom lyckas träna min hund så att han kan bli assistanshund åt mig.. Tjena. Jag skulle behöva klyva mig själv på mitten för att kunna komma undan med allt det här. Det är fasen att man ska behöva äta så jädra mycket tabletter, tack vare dem kan jag inte ens göra naglar längre. De lossnar nämligen bara.. Inte ens det nöjet kan jag få ha.

Usch. Det slog mig precis, jag kommer att vara en mycket bitter ung kvinna. Ska det behöva vara såhär? Jag fick iaf hjälp med sjukhusräkningen. Men nu är jag nere på noll vad det gäller mitt vanliga högkostnadsskydd… Tycker inte att jag gör annat än springer hos läkare eller tar prover. Vad är väll en bal på slottet?

En liten del av mig har som gett upp allt. Gett upp hoppet om ett normalt liv utan massa piller och läkarbesök. Jag vill bara att allt i vardagen ska fungera nu. Att jag ska vänja mig vid alla kontroller och att saker och ting här hemma ska fungera mer smärtfritt. Det kommer det väl troligen aldrig att göra. För starka viljor från två håll… och två krävande jyckar…. I say no more. Nä. Nu börjar min sovtablett kicka in. Ska inte svamla för länge här… Till Mor & Far imorgon iaf. Yey!