Tuppjuck.

Ja, jag får tuppjuck på situationen hemma. Det är egentligen inte allvarligt, men det är jobbigare än vad det bör vara just nu med tanke på hur mitt inre kaos inte vill ge med sig. Sambon har väl fått nog nu. Någon sorts reaktion på hösten och sommaren som har varit. Självklart förstår jag att det inte är lätt för honom att sköta allt det praktiska och dessutom oroa sig för mig. Sjukhusbesök och allt möjligt crap. Men vi hade en row igår som slutade med ett storbryt från mig, sittandes på köksgolvet stortjutandes. Hundarna var där direkt, min puling kom och kröp upp för att lägga huvudet i knät på mig. Tittandes med de där jätteögonen bedjade att jag skulle komma till sans. Det hjälpte faktiskt. Hundterapin fungerar 10x så fort som lugnande på mig. Tacksamt. Han anser hur som helst att jag inte gör tillräckligt här hemma utan bara glider omkring och latar mig. Jaha… det kan ju vara så att när man mår piss inte orkar ta tag i saker som disk och städning.

Är nog fortfarande lite arg och anser att det var orättvist av honom, men jag förstår att det bottnar i att han mår dåligt över allt som hänt. Iaf försöker jag intala mig själv det …for my sanity.