Torsdag 2

Sitter sysslolös. Är trött och en aning uppgiven. varför vet jag inte riktigt. känner mig osynlig. antar att det kan vara så vissa dagar, men det är så jobbigt när känslan infinner sig, speciellt om man sitter ensam. även fast vi inte är så stort sällskap tillvarandra när vi är hemma bägge två så är man iaf inte helt själv. hunden räknar jag inte som sällskap, han bara sover och snarkar. visst, det är lite småmysigt, men honom kan jag inte prata med eller så. kramar man honom försöker han stå ut, men inte mer. helst skulle jag vilja ha honom i knävecket när jag sover, som med Krux, mor o fars beagle som gick bort, men C vill inte. han tycker det blir för varmt. en kort stund sen piper han iväg till soffhörnet igen.

Har färgat om håret nu, blev riktigt bra. har inte riktigt vant mig med hur det ser ut utan mina extensions, men nu MÅSTE jag låta håret vila lite, iaf på sidorna. fick klippa bort några av dem, så nu behöver jag inte klippa stödhår där på ett bra tag. har iaf volym på sidorna nu om jag blåser håret… men inte av rätt anledning.

undrar när han behagar att komma hem. är orolig för honom, av många anledningar. pratade lite med hans syster och hon säger väl ungefär som mig, ”när ska han vakna upp ur sin koma”. usch. tänker ringa nu. borde kanske inte, men jag kan nog inte somna annars. måste lämna provet… fick annat igår. och idag. *suck* sista chansen..

Torsdag.

Beskriver känslan jag har idag ganska väl. Genomskinlig. Ytterligare ett kompispar ska skilja sig. M är kastad tillbaka i sitt eget personal hell, och den nya fd mannen är förkrossad. dramaqueen så att det skriker om det. Har sagt nu att han ska teckna en livförsäkring och sen ta livet av sig så att hans fru kan leva med god ekonomi utan honom. fab.. just fab.. har försökt sparka vett i skallen på honom, men det går inte att nå fram till honom. man får fan ge sådana saker tid att sjunka in innan man tar en massa drastiska beslut. Jag då, vart står jag i hela smeten? Jo, i mitten mellan alla goda vänner som alla behöver stöd och verkar finna det i mig. Jag håller på att gå igenom en egen separation, men det är det ingen som tänker på då jag varken är gift eller har barn. man räknas tydligen inte då eller? ju mer jag tänker på det desto mer förbannad blir jag. MEN.. mesmarie orkar inte ta tag i det och göra något åt det. orkar inte sätta ned foten och säga ifrån. M ser iaf på mig när jag inte klarar av att stötta. tack och lov.

Fick ett samtal från M nu, de är i gbg efter den helvetiska spanientrippen. Det hade tydligen hänt mer saker som inte var så bra.. shit vilken soppa.

Har packat ännu en låda. är så svårt att plocka ned saker nu, resten är som saker jag behöver framme.. kanske kan ta tag i lite kläder eller nåt. antar att det är enklast att packa i säckar. nu är ju soporna i köket bort (tack och lov) så man riskerar inte att förväxla dem med annat.

Ser på unga mödrar och ler nöjt över mitt beslut. fyförfan! Barn i all ära, men någon bra mamma kommer jag aldrig att bli. kan man inte ta hand om sig själv i alla lägen ska man inte skaffa bebis.

Näe, har gått med pissgult hår nu ett dygn, det är dags att ta i det röda nu. Hepp!

Rädda mitt drakägg!

Genom att klicka på mitt lilla ägg hjälper du det att kläckas och få chansen att växa upp till en stor drake. Jag kan glatt meddela att den svarta lilla bebisdraken numera är en fullvuxen hona!