Bild-21

Några av mina färgglada personligheter. Jag har alltid varit en humörmänniska, med allt.. Smink, kläder, mat, arbete, vänner… Ja.. allt. Mina nära och kära har börjat vänja sig vid det, och har fått större förståelse för att det inte alltid är jag som är lynnig utan att det även kan vara frammanat av min sjukdom. För det är en sjukdom. För att lättast få folk att förstå att Bipolär sjukdom är kronisk brukar jag likna den vid diabetes. Utan insulin mår en diabetiker fruktansvärt dåligt. Hela dennes tillvaro styrs av balansen mellan blodsocker och insulin. Så har jag det också, men mitt insulin heter litium. Utan Litium hamnar jag i ett slags ”koma” också. Det är inget som växer bort, går att prata bort i terapi eller ta en ”kur” med antideppressiva. Jag får vackert poppa mina piller för resten av mitt liv och på så vis kunna leva drägligt utan att hamna i de kriser som jag skulle fått utan dem. Allt handlar om balans. Allt.

Jag har relativt nyligen fått min diagnos och blivit insatt på stämningsstabiliserande medel. Att lära sig att leva med medecinering och regelbundna provtagningar är inte så svårt som man kan tro. Men samhällets snedvridra syn på människor med kroniska psykiska sjukdomar däremot.. Vojne vojne. Jag har valt att vara öppen om min sjukdom i alla lägen, för vad skulle jag vara för människa om jag skulle försöka dölja och förneka en så stor del utav mig? Mina nära och kära vet, alla vänner, min arbetsplats, och jag har mötts av ett fantastiskt stöd från alla håll. Jag tror att för att kunna få förstålse måste man kunna orka dela med sig av allt. Det är skittufft, det ska jag inte sticka under stolen med. Men det är samtitigt värt den kraften som det tar att samla mod och faktiskt göra det.

Nu kanske ni tycker att jag är skenhelig när jag säker att jag är öppen, men samtidigt mån om min anonymitet här på bloggen.. Att folk vet om min sjukdom är en sak, men mina inlägg här är mer av en inblick i själen på mig. Vissa människor vill jag inte släppa så långt, även om vi har en jättefin relation på arbetsplatsen etc. I stand my ground.

Mitt allra vanliga jag, en blandning av alla ovanstående.. Hon jobbar i reklamvärlden som originalare. Även i den rollen kan jag dra nytta av mina maniska drag.. *haha* Annars bor jag med min sambo och vår gigantiska jycke i en medelstor stad i västsverige. Vi delar livets upp och nedgångar och har det riktigt bra mellan varven. Hunden blev min räddning. Han kommer nog snart att få sin plats bland alla tatueringar i form av hans tassavtryck och texten ”Salvation”. För det är det han är för mig.

Hör gärna av er om det är något ni undrar över. Jag försöker svara på alla frågor här i bloggen.

//Eder bi2diary

UPDATE:

Ja.. det har gått en tid sedan jag startade den här bloggen. Jag har både hunnit med en separation, flytt och blivit av med mitt jobb… trots allt detta står jag upp, starkare än på länge . mycket beror såklart på medicineringen som nu faktiskt är stabil. mina värden ligger bra till och jag är bättre på att komma ihåg att ta dem. Visst, jag har blivit starkare i mig själv också. allt man är med om stärker och färgar ju ens personlighet. Allt är inte svart, en del saker är till och med soliga!

de gamla inläggen vågar jag själv inte läsa längre. låter dem få vara i det förgångna. man märker nog min personliga utveckling om man läser från början, men det är många inlägg och sanslöst många timmars läsning nu. Har inlett operation insläpp också.. jag släpper alltså in mina närmaste vänner till den här bloggen för tillfället. svårt med urvalen, men just nu känns det riktigt bra. kanske kan de få lite förståelse för mitt mående och mina svängningar..

Just nu fokuseras det på jobbletande och välmående. att bo själv är både en befrielse och ett fängsel. lätt att bli introvert om man sitter själv.

Nej, tillbaka till vardagen, tack för att du tog dig tiden att läsa. xox

//Eder Bi2Diary – M